Vi står inför en sorts paradox. Den digitala kommunikationen fordrar snabb och direkt läskunnighet liksom även en åtminstone elementär skrivkunnighet – vilket minsta felskrivning i en epostadress snabbt bevisar. Men samtidigt är detta mer en fråga om avkodning av text än en genuin läsning. Den digitala allkunnigheten har sina bestämda gränser som sätts av den tekniska hastigheten.
Läsningen får inte ta ”onödig” tid. Den läsande familjen har blivit den surfande samlingen. Läsning blir mer till avläsning. Och samtidigt – ju mer tid vi får till förfogande av tekniken, desto mindre tid har vi att råda över i våra liv. Hur lång är då samtiden? Nuet både sväller och försvinner som ett moln i rörelse. Vem har då tid att dröja?
Det är just där som en skiljelinje går mellan information och litteratur. Litteratur med nyanser och resonanser kan aldrig reduceras till transparent information eftersom den fordrar tolkningar i plural. Berättelser. Litterär läsning kan inte bli teknik eftersom den ytterst inte är instrumentell utan i bästa fall eftersinnande, värderande, urskiljande. Det innebär att erfarenheten inte förminskas till upplevelse även om hemskt mycket litteratur just förminskar sig själv till upplevelse. Där finns någonting mer. Underhållning är nödvändigtvis inte nöje.
Daniel Sandström – förläggare på Bonniers – påpekade något av detta i en SvD-krönika i fjol, med en utgångspunkt i Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande (2013) som väckte debatt, men där nyhetslogiken snart reducerade romanen till identifiering och viss moralkorrektion. Därmed blev litteraturkritikens värderingsform satt ur spel. Det vill säga att läsning är ”en grymt undervärderad konst”. Det var Sandströms slutord.
Frågan dyker nu upp i Anders Olssons essäbok Tankar om läsning som är en bok med växande tyngd. Som komposition börjar den i den instrumentella läsningens illusioner för att snart nog försvara läsningens lov som ett alldeles särskilt, avskilt dröm- och tankerum. Så börjar boken med Marcel Prousts roman som ju inte alls är en nostalgisk spaning utan är intensivt delaktig i de världar som växer fram på några tusen sidor om barndom, ungdom, vuxenhet – och just läsning. Som en avslutning bjuder Anders Olsson på en magnifik essä om Prousts Venedigresa 1900. Överleva är titeln. Där märker man också en viss skillnad mellan den lärde och den litteräre Olsson. Den senare blir uppmärksam och sinnesnära på ett speciellt varligt vis.
Mellan Proust och Proust ryms nu en lång meditation om hermeneutikern Hans-Georg Gadamers gradvisa förändring av sin syn på litteraturen efter Sanning och metod (1960), hans kontrovers med Jacques Derrida som övergick i vänskap, en lång reflektion om litterär kanon och däremellan just nedslag i konstnärskap i som Eva Hesse, Paul Celan, Tomas Tranströmer och Gadamers lärare Martin Heidegger som läsare av den sönderslitne Georg Trakl.
Här finns mycket att dröja vid och kanske just då också den roll som dröjandet får hos den sene Gadamer, enligt Olsson. Goethes ”Verweilen” får Gadamer att skjuta upp tolkningens final. Det blir läsning med förhinder och omvägar. I detta dröjande finns nu motsatsen till snabbhet, där finns en sorts läsandes långsamhet och upprepbarhet och som ofta nog grundat sig i barndomens läsning. Läsningen blir något kropps- och platsbundet. Just därigenom överförs ett ”kulturellt minne” som får en huvudroll i Olssons bok. Med Katherine Hayles ord ”djup uppmärksamhet” istället för ”snabbrörlig uppmärksamhet”.
Anders Olssons essäbok pläderar för vikten av ett ”kulturellt minne”, dess relativa rörlighet som en litterär kanon eller tradition och exemplifierar detta synsätt i egna läsningar. Inte så överraskande i sin resonabla, balanserade hållning. Jag kan ibland önska mer av polemisk sälta i diskussionen av litterär tradition eller kanon.
Litterär kanon har ett slags rörligt men relativt fast centrum som hela tiden skiftar utseende med alla tillkommande, alternativa bildningar och tolkningar. Därmed skapas en dynamik mellan nu och då, men även mellan parallella rum för läsning. Det kulturella minnet tynar ofelbart när det inte är i omsättning i spelet mellan bekräftelser och invändningar. Det är föga kontroversiellt. Och det litterära minnet slocknar när det omedelbart värderas efter sin poängsatta upplevelsepotential. Är det inte rent kusligt hur författare som Lars Ahlin, Birgitta Trotzig, Lars Gyllensten och Sven Delblanc är som raderade ur den svenska samtiden? ”Samtidskänslan” – som Sven-Eric Liedman en gång skrev om – orkar bara hålla liv i en sju–åtta namn i arbetsminnet.
Men parallellt med den bedövningen är tillgängligheten och möjligheten godare än någonsin. Vi kan inte bortse från att världen förändras när kartan ritas om. På Jane Austins tid var kanske Shakespeare en del av en engelsmans konstitution, men idag? Litterär beundran, förundran eller bara undran har trots allt ett ihärdigt egenvärde bortom den mer banala och mediala celebritetssociologin. Om inte annat så för att läsaren kan upptäcka att det faktiskt funnits skapande människor långt före hen.
Anders Olsson pekar i inledningskapitlet på hur världen kan domineras av olika tidsregimer. Ordet är minneshistorikern Aleida Assmanns. Tidsregimen skiftade med franska revolutionen 1789, med postmoderniteten runt 1980 och nu står vi inför en tredje tidsregim enligt Assmann. Olsson skriver: ”Det är samtiden som härskar, den har blivit den planetariskt allomfattande tidsform där alla tiden stämmer möte. Samtiden framstår som ett gigantiskt, mobilt museum som man kan bära med sig överallt.”
Vad är nu den strategiska möjligheten i detta samtidsmuseum? Jag tycker ofta att en alarmerande situation är som given för att vändas till sin motsats.
Tankar om läsning handlar om värdet av det levande kulturella minnet, men som konst är litteratur trots allt mer inriktad på framtiden, vilket Olsson diskuterar i slutet av sin bok.
Därför blir jag särskilt munter över slutsidorna om hur den levande litteraturen äger en löftesstruktur – ”ett löfte om kommande ankomster”.
Jag undrar ofta om det inte är ett särskilt tempus som då driver litteraturen ut ur sin samtid – framtida förflutenhet (eller en sorts futurum exaktum). Något kommer att ha varit – det är förbindelsen mellan det förflutna och det framtida som en svullen nutid inte gärna beaktar.
I detta tempus bor både varsel och löfte. Litteratur som försändelser av förväntan eller förvarning. Bra då att Proust får avsluta den här boken för hans jätteroman handlar inte bara om den tid som flytt utan omvänt också om en framtid som kommer att ha anlänt.
Ämnet
Anders Olsson, född 1949, är författare, kritiker och professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Invaldes i Svenska Akademien 2008. I sin essäbok Tankar om läsning pläderar han för vikten av ett ”kulturellt minne”, dess relativa rörlighet som en litterär kanon eller tradition och exemplifierar detta synsätt i egna läsningar. Mikael van Reis finner mycket att dröja vid.
Skribenten
Mikael van Reis är författare och kulturskribent och medverkar regelbundet på GP kultur. Aktuell med Den siste poeten. En essä om Paul Celans aska.
