Det är anmärkningsvärt hur lite italiensk litteratur uppmärksammas i Sverige.
Man skulle kunna tro att det inte finns någon litterär scen att tala om i Italien. Men undersöker man saken närmare dyker det upp en rad namn utöver den äldre internationellt etablerade generationen med Morante, Tabucchi, Calvino med flera.
Bland yngre författare väckte Simona Vinci internationell uppmärksamhet i slutet av 1990-talet med sin roman Om barnen vet man ingenting, om barns lekar med våldsamma sexuella inslag.
Men den bistra verkligheten är den att det som inte översätts finns inte, eftersom så få kan italienska.
Det lilla förlaget Contempo kämpar mot den anglosaxiska dominansen på bokmarknaden och ger sedan några år ut italienska titlar i översättning. Jag har läst några som kommit i höst. Alla tre av manliga författare, som skriver om invecklade familjerelationer. Alla tre läsvärda.
Det förflutnas kraft av Sandro Veronesi öppnar som en gastkramande thriller. Gianni, lyckligt gift småbarnsfar tillika barnboksförfattare, blir en kväll uppraggad av en suspekt taxichaufför, som under körningen avslöjar att han vet något om Giannis åttaårige son. Gianni blir paniskt uppskrämd och misstänker att han har med en livsfarlig galning att göra. Han ser till att sonen och hustrun omedelbart sätts i säkerhet på annan ort.
Veronesi fördjupar på ett mångbottnat sätt frågan hur vi hanterar det förflutna när det hinner upp oss. Vilket det gör förr eller senare, i stort eller smått.
Gianni blir inte kvitt taxichauffören, som blir allt mer påträngande för varje dag. Han envisas med att han varit en mycket nära vän till Giannis numera döde far och att fadern levt dubbelliv och egentligen var rysk KGB-agent.
Detta blir början till ett slukhål i Giannis tillvaro. Har allt varit en fasad? Han sprattlar emot, kan inte tro på det osannolika, men blir inte heller övertygad om motsatsen. Vem kan han egentligen lita på i sin omgivning? Historien tar oväntade vändningar. Läsaren hålls i spänning.
Mörkande inom familjen handlar det om också i Du och jag av Niccolo Ammaniti. En bok som lämpar sig utmärkt väl också som ungdomsroman. Inte minst för att tonåringen Lorenzo är beskriven med sådan ömsint inlevelse och är lätt att identifiera sig med. Som läsare ställer man sig på hans sida utan problem. En introvert kille som känner sig illa till mods inför den skrävlande, utåtriktade hopen på gymnasiet. Som trivs med att vara för sig själv. Men kommer i konflikt med sin mamma som inget hellre vill än att se sonen ihop med ungdomar som har sällskapstalang och status. För att lugna henne och ge sig själv en frist iscensätter han en utflykt, som får oväntade konsekvenser. Trots att historien utspelas under några få dagar och i stort sett i ett enda rum, så blir det mångfasetterat och spännande.
Elefantens sinne av Marco Missiroli är en bok om kärlekens konsekvenser och om vem som har rätt att döma om liv och död. Scenen är ett bostadshus i flera våningar. Ett koncept som prövats förr i litteraturen. Det mest spektakulära exemplet är George Perecs Livet en bruksanvisning. Även om det inte är lika utstuderat som hos Perec så rymmer lägenheterna även här spår av det förflutna, av sorger och passioner och oförlöst skuld. Osynliga band binder människorna till varandra.
När den nye portvakten, Pietro, anländer, börjar det hända saker i huset. Hans närvaro fungerar som en katalysator för undantryckta känslor. I sina dubbla roller – han är egentligen präst som lämnat sin tjänst i Rimini för portvaktsjobb i Milano – blir han en fadersfigur med stor värme. Men hans eget liv har varit långtifrån enkelt. Och konsekvenserna av det utgör berättelsens röda tråd.
Den här romanen har den mest invecklade intrigen men är samtidigt den mest underhållande på grund av Missirolis eminenta förmåga att med lätt hand lägga ett komplicerat pussel, vars slutbild kan bli en chock.
