Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Allt det osagda i Främlingen

Få böcker har som Albert Camus genombrottsroman Främlingen attraherat så många tolkningar – estetiska, politiska, moraliska. Mikael van Reis har läst ett par, om en berättelsen från 1942 som känns lika aktuell idag.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Albert Camus
Främlingen
Översättning: Jan Stolpe
Albert Bonniers förlag

Kamel Daoud
Fallet Meursault
Översättning: Ulla Bruncrona
Tranan

Alice Kaplan
Looking for the Stranger –
Albert Camus and the life of a literary classic
The University of Chicago pres

Litteratur föds ofta nog ur litteratur vilket är en truism, men det finns särskilda villkor för den författare som skriver sig in i en annan författares verk för att möblera om. Där skall ske en problematisering, vilket blir uppenbart när Kerstin Ekmans Mordets praktik respektive Bengt Olssons Gregorius tar sig an Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Själv har jag ibland undrat hur maskinskriverskan Fräulin Bürstner såg på den där underliga kroppen Josef K i Kafkas Processen. Det kunde bli en roande roman.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Till de moderna klassikerna post Kafka hör Albert Camus Främlingen som fick en genomlyst översättning av Jan Stolpe 2009. I Frankrike kom den ut 1942 och blev den 29-årige Camus genombrott efter två essäistiska böcker som avspeglar hans uppväxt i Algeriet. Mer än tio miljoner exemplar av Främlingen har sålts i Frankrike och dess 150 sidor är översatta till en sextio språk. Det säger en del.

Meursault är jagberättaren som ger boken en berömd inledning: ”Mamma dog i dag. Eller igår, kanske, vet inte. Jag fick telegram från hemmet: ’Mor avliden. Begravning morgon. Högaktningsfullt.’ Det betyder inget. Kanske var det i går.”

Solens bländande hetta

Berättelsen är underbart kalibrerad av en lakonisk stil som lyckas förena två temperaturer – solens bländande hetta och berättarens kyliga berättelse. Meursault bevistar moderns begravning, men känner ingen sorg. Han är en singulär figur utan sociala förmågor. Ett borderlinefall? Hans förbindelse med Marie är kärlekslös vilket han kvitterar som meningslös. Visst kan han gifta sig, men …

Med en bekant – Raymond Sintès – åker de till stranden och hamnar i ett svartsjukedrama med ett par araber där Raymond såras av ett knivstick. Senare denna heta julidag vandrar Meursault längs stranden med Raymonds revolver, han möter araben med kniven och skjuter plötsligt ihjäl honom – ett isigt mord i stekande sol. Fick han solsting? 

Meursault är motsatsen till bildningsromanens manlige romanhjälte som mognar med prövningarna. Meursault är likgiltig inför moderns död liksom för mordet på stranden. I romanens andra del döms han till döden, men som det verkar, mindre för mordet och mer för den bevittnade liknöjdheten för den döda modern. Med Camus Mersault uppstod här en existentialistisk hjälte – ensam i en absurd värld där han blir ett humanistiskt negativ. 

Kan uppfattas som heroisk eller nihilistisk

En så destruktiv person väcker fascination – hans vägran kan uppfattas som heroisk eller nihilistisk – och vad svarar hans likgiltighet mot? Namnet Meursault har fått flera tydningar – död (mort), hav (mer), sol (soleil). Få böcker har som Främlingen attraherat så många tolkningar – estetiska, politiska, moraliska.

Den algeriske författaren Kamel Daoud har med stor och välförtjänt uppmärksamhet författat en replik till Camus i Fallet Meursault. Man kan lugnt säga att han problematiserar Camus. Daoud börjar: ”Mamma lever än i dag. Hon säger inget mer men skulle ha mycket att berätta. Jag däremot har ältat historien så länge att jag knappt minns den.” 

Berättaren heter Haroun och är bror till Moussa – det var Moussa som sköts ihjäl av Meursault när Haroun var sju år gammal. Som vuxen har han läst Främlingen med en besatthet som vänds i hat när han inser att hans bror inte fått något namn i romanen. Moussa var arab och har utplånats ur historien av denne store fransman. Tjugofem gånger nämns araber i Camus roman men aldrig med namn.

En blinkning till Camus

Av det skälet nämns inte Camus namn i Kamel Daouds roman, men i algerisk utgåva kallas huvudpersonen Albert Meursault. I engelsk utgåva blev Moussa till Musa som en blinkning till Camus.

Harouns far är borta, brodern död och modern förgrämd och oförmögen till allra minsta ömhetsbetygelse. Hennes tankar ockuperas totalt av den döde Moussa medan Haroun är ett sämre substitut som fått sorgen efter Moussa i arv. Fallet Meursault är på så vis en skildring av ett kärlekshat till den ”berömde författaren” med sin ”hjälte” där Haroun genom modern till slut måste hämnas den döde brodern. På en strand skjuter han en fransman en dag i juli 1962. Berättaren blir mördare och den dödade fransmannen får ett namn – Joseph Larquais (snarlikt laquais, lakej). 

Den döde storebroderns idealbild

Kamel Daouds roman är intensivt resonerande, som driven av ett febrigt medvetande som vänder på allt. Där Camus slipar av, där adderar Daoud. Hans Haroun har tvingats leva med den döde storebroderns idealbild. Barndomen blev en gengångartid, hans kropp spåren efter den döde. Modern är närmast fnoskig.

Här finns ett mytiskt raster av Kain och Abel. Man kan även ana sig till en sorts allegori. Berättelsen utvecklas samma år som Algeriet blir självständigt efter sju års blodbad. Harouns mamma förkroppsligar ett föråldrat och blodigt Algeriet, medan Meriam – hans kärleksförbindelse – är det nya, blodfulla Algeriet. Men mamman tystnar och Meriam försvinner efter en kärleksepisod. 

Kvar är Haroun som borde ha mördat den där fransmannen före fredsuppgörelsen som ett prov på befrielsekrigets mod. Nu var det bara ett banalt mord.

Man märker också hur Haroun långsamt växer samman med Meursault i en motvillig beundran. Samma likgiltighet för mamman och samma absurda ödestro. Fast incitamentet för Daouds berättare är att Albert Camus är en pied noir, en svartfot eller fransman i Algeriet som vanemässigt degraderar araberna som andra klassens människor – därför blir de anonymiserade som namnlösa ”araber” i Främlingen.

En litterär gestalt i en moralisk berättelse

En kolonialistisk reflex brukar det sägas, men jag är inte så säker på det ideologiska perspektivet i Daouds roman – Camus är förstås inte Meursault utan en litterär gestalt i en moralisk berättelse. Meursault uppträder som ett negativ i en värld som hycklar humanism och universalism, några franska exportmärken.  

Man får betänka att Camus på trettiotalet var en politisk journalist som följt flera rättegångar mot araber, men senare tolkningar av romanen har gärna filtrerats genom det faktum att Camus inte ville stödja det algeriska upproret mot fransmännen. Ett berömt yttrande av Camus: ”Jag tror på rättvisa men jag kommer att försvara min mor framför rättvisan”.

Problemet med Daouds berättelse är dels den litterära trovärdigheten och dels den misstolkning den drivs av. Harouns besatthet i brodern som dödades när han var sju är litterärt överskruvad. Motivet att brodern dött namnlös i Camus roman beror av en grund läsning som bortser från kraftmätningen i Främlingen mellan kolonial makt och algeriska araber. Eller snarare hur Camus försöker hantera den på undertryckt vis. 

Makten över landet och döda fienden

Detta har diskuterats i decennier på inflammerat vis. Historikern Pierre Nora menade redan i en artikel 1961 att när Meursault dödar den arabiske mannen så representerar det en omedveten fransk-nationell önskan att behålla makten över landet och döda fienden – araberna. 

Just det sammanhanget ger Michael Azar en nyansrik utredning i sin Göteborgsavhandling Frihet, jämlikhet, brodermord (2000). Camus var en Medelhavsmänniska och anonymiseringen av araberna är i själva verket ett konstnärligt grepp som avspeglar denna koloniala underordning. Camus reproducerar inte denna franska makt utan genomför mer ett subtilt angrepp på denna maktordning. 
Till det orimliga hör att Meursault i synnerhet döms för att han vägrar erkänna denna ordning. Han grät minsann inte på mammans begravning och döms till döden mer för detta etikettsbrott än för mordet på ”en arab”. Det är den absurda undertexten – vilket är en politisk dimension av allt det osagda i Främlingen.

En vidare läsning finns nu i Alice Kaplans Looking for a Stranger – Albert Camus and the life of a literary classic. Kaplan är specialist på just franskt trettio- och fyrtiotal (skrev en utmärkt bok om fascistförfattaren Robert Brassilach) så boken vilar på mycket stora kunskaper men bärs även av en sorts amerikansk idolton. Det är en romanbiografi i tjugosex kapitel som följer Camus väg fram till publiceringen vilket var en slingrig fråga på grund av censuren och pappersransoneringen under den nazistiska ockupationen. Manuset fick färdas i delar på komplicerade vägar. God läsning.

Triggade en litterär instinkt

Själv frågar jag mig varifrån Camus imponerande litterära förmåga kom? En lite svårare fråga. Han ville förstås inte förbli någon dilettant från fattiga kvarter i Alger. Han växte upp i en helt illitterat miljö men fick efter hand journalistjobb i Oran, senare på stora Paris-Soir. Där kunde han förlita sig på ständiga omskrivningar vilket triggade en litterär instinkt med filosofiska intressen. 

Vidare välsignades han tidigt med välgång av de mest inflytelserika i det litterära Frankrike – André Malraux, Jean Paulhan, Gaston Gallimard ... 1957 tilldelas Camus Nobelpriset. Han är fyrtiofyra år gammal. I januari 1960 omkommer han i en bilolycka. Det är ett koncentrerat verk där Främlingen utgör ett nav som snurrar än i dag med olycksbådande hastighet. Som ett prisma kastar berättelsen vasst ljus mot Västbanken, Syrien, Ukraina, Libyen och kanske Algeriet.