Det fanns många förväntningar på Metallica-kvällen. Ett helt utsålt Ullevi, med x antal falska biljetter i omlopp. Ett band som har en absurt stor fanskara i Skandinavien. Ett förband som själva har gjort succé inom sin egen speciella nisch av metalgenren, och som medlemmar av Metallica har beskrivit som framtiden inom metalmusiken.
Läs också: Direktrapporten från Ullevi
Halvväggs in i förbandet Meshuggahs konsert uppstår dock frågan: Var sjuttsingen är folket? Var är kaoset? Var, om jag får fråga, är peppnynnandet till The memory remains?
Live Nation ger inte pressen några klara besked om starttid för huvudakten, men klockan 20.02 är det i alla fall avgjort att minst hälften av publiken föredrar att invänta Metallica på annan plats än i det svettiga, stojiga Ullevi, där det bara finns growlsong och rastlös baskagge att underhålla massorna med. Så här långt har till och med One directions publik från tidigare i år varit mer otålig och energisk.
Men det är en orättvis jämförelse. För det rör sig förstås om olika generationer, åtskilda av decenniers konsertslit. Medelåldern på Metallicas Ullevikonsert är 38 (minst), och denna ålderskategori har minsann haft sina Hultsfred, sina Arvikafestivalen och sina Ullevi. Att stå längst fram är inte prio ett för Metallica-fanatikern. Att bara se dem, det är tillfredsställande nog. James Hetfield, Kirk Hammett och Lars Ulrich, de tre medlemmar som är äldst i gamet, har nog ändå vid det här laget utvecklat en förmåga att känna av stödet. Oavsett hur långt ifrån man står.
Klockan är 21.03. Bakgrundsmusiken har tystnat, Ullevi fylls sakta upp av människor. Några rör sig mot öltältet och merchandisefältet på arenan, men flertalet har ansiktena riktade mot scenen. För vissa är det här nionde gången de ser Metallica live – för andra, de allra flesta, är det här första mötet.
Hårlängden är densamma som på One directions fans, och numera även engagemanget. Knappt någon har med sig sina föräldrar – ytterligare en skillnad. Men kärleken till bandet är minst lika stor.
Nio album och 34 år i branschen har det blivit. Många ur det gamla gardet anser att Metallica inte har varit detsamma sedan succén med 1991 års svarta album, då bandet ändrade ljudbild till ett mer kommersiellt sound. Ändå har de biljett i kväll. Ändå stannar de kvar. För gruppen spelar fortfarande Master of Puppets live – och en sådan upplevelse går det inte att vara utan.
Det är ett smärtsamt förhållande, helt klart, och en relation som är rent ut sagt skadlig. Men när tonerna till den traditionella öppnaren, tolkningen av Ennio Morricones Ecstasy of gold, ljuder ut över publiken 21.28 är allt förlåtet. Metallica! Kör hårt, för fan.
