Medan vi innesluts i information krymper de ytor där sådan journalistik som omfattar intervjuer och iakttagelser på plats förblir möjlig. Reportrar i krigszoner angrips allt oftare. Långt fler journalister har dödats i Irak sedan invasionen 2003 än under tjugo års Vietnamkrig.
Andra kidnappas, som Giuliana Sgrena, medarbetare i Romtidningen Il Manifesto, bortförd i Bagdad av okända män och inspärrad i fyra veckor innan hon släpps. Befrielsen mynnar i ett nytt trauma: Sgrena såras och en italiensk säkerhetsagent dödas när amerikanska soldater beskjuter den bil som ska ta henne mot friheten.
Sgrenas bok om dessa händelser, I skottlinjen, präglas naturligtvis av sorg och smärta. Framför allt vidgar den synfältet och fångar ett irakiskt samhälle i explosivt sönderfall, där el och vatten stryps, barn stjäls, kvinnor tvingas in under svarta tygsjok, radioaktivt material skickas på drift och diktaturens misstänksamhet ersätts av väpnade klaner och sekteristisk vendetta. Att kraften delvis gått ur omvärldens protester mot USA:s ockupation beror mycket på det islamistiska mörker som bolmar fram ur inbördeskrigets detonationer.
I en mening sammanfattar Sgrena tillståndet: "Allt i Bagdad försiggår under total straffrihet". Själv kommer hon undan, men med en ny skörhet och rädsla inombords. Även om den sällan blir känslosam är berättelsen stark och obarmhärtig. Och frågorna förblir obesvarade: Varför kidnappas just hon, krigsmotståndaren, en av dem som skulle kunna sprida de fördrivnas vittnesmål? Existerar någon annan logik än fanatismens och vedergällningens?
Giuliana Sgrena har förmodligen rätt i att varken ockupanter eller ockuperade vill ha vittnen, att all sorts insamlad information är en fiende. Också sanningen om skotten mot hennes bil har begravts i ett militärt skymningsland.
