Hon inledde sin karriär med att spela klassisk violin som femåring, bytte till bluegrass som åttaåring och vann talangtävlingar över hela USA. Alison Krauss spelade in sitt debutalbum som 14-åring och har sedan dess belönats med 27 (!) Grammysar.
Ingen kan på allvar ifrågasätta hennes enorma talang, tekniska briljans eller kärlek till musiken.
Delar lyssnarna
Samtidigt tycks Alison Krauss alltid ha delat musiklyssnarna i två läger. Många knockas av hennes kristallklara röst, flyhänta fiolspel och vad det verkar chosefria sätt. Andra suckar åt den professionell ytan, kritiserar Alison Krauss för att alltid välja den enkla vägen och avfärdar hennes countrymusik som polerad easy listening.
För egen del står jag med en fot i varje läger, och fortsätter nog med det även efter den här skivan med amerikanska så kallade klassiker, många från 50- och 60-talet.
Flitigt tolkad
Ni som har lyssnat på någon av singlarna vet exakt hur albumet låter. Det är samma typ av behagliga, sentimentala, varsamma och eleganta låtar som löper genom hela plattan - från öppningen med Brenda Lees längtansfyllda och närmast sorgliga Losing you till Eddy Arnolds & Cindy Walkers avslutande You don't know me, en låt som med skiftande framgång tolkas av alla från Bette Midler och Emmylou Harris till Elvis Presley, Ray Charles och Willie Nelson.
Wille Nelson, ja. Ständigt denne Willie. I flera av låtarna är det till Norah Jones eller just Willie Nelson som tankarna går. Inte minst i Alison Krauss tolkning av hans gamla I never cared for you.
Varm och öppen
Det som i Willie Nelsons avskalade liveversion från 1966 känns som en uppgörelse i öknen, en ödesmättad Tarantinoscen och ett sista farväl, blir i Nashvilleproducenten Buddy Cannons varsamma händer och med Alison Krauss vackra röst istället till en välkomnande famn, varm och öppen. Det är två exceptionella inspelningar, med två unika artister, och vilken man föredrar är helt upp till den som lyssnar.
För även om Alison Krauss emellanåt balanserar på en slak lina, jag är inte helt bekväm med de jobbiga Barbra Streisand-vibbarna i All alone am I, så är varken hon eller den här produktionen ens i närheten av att falla ned i avgrunden.
Tvärt om låter det ofta så snyggt med blås, stråkar, piano och lap steel att man bara sugs in och flyter med i den avspända och tidlösa musiken.
Gör musiken till sin
Oavsett om Alison Krauss tolkar When you say nothing at all (som hon hade en stor hit med långt före Ronan Keating), gör en coverplatta ihop med Robert Plant eller - som nu är fallet - sjunger John Hartfords sönderspelade Gentle on my mind, så har hon en makalös förmåga att göra varje låt till sin egen.
Då är det svårt att inte bli imponerad.
