Det sägs att djävulen har de bästa låtarna och på rak arm kommer jag bara på en film som på allvar undersöker lycka (Le bonheur från 1965 av Agnès Varda). Samma inom teatern – överallt grymhet, jäkelskap, ondska. En nyskriven pjäs om godhet är därför en smärre sensation, desto mer när scensnillena Mattias Andersson och Ulla Kassius drar i trådarna.
Acts of Goodness följer i duons långa båge av dokumentär verklighetsteater som inleddes 2006 på Angereds Teater med The Mental States of Gothenburg och fortsatte på Backa Teater med Gangs of Gothenburg och Utopia 2012. Researchmetoden och iscensättningen har gått hand i hand med berättelser från intervjuer som bearbetas till nyansrik teater. Backas ungdomspublik har utsatts för, och tål, mycket – bara det inte känns fejkat, där går gränsen.
Intervjumaterialet har den här gången hämtats från Europa. Unga röster från ett dussintal länder berättar om en god handling de minns. Intervjuerna – omväxlande projicerade i fonden eller framförda på svenska och originalspråk – beskriver alla något slags underläge, en utsatthet, i situationer där man inte förväntar sig att möta goda handlingar: en flyktingbåt, en fyllefest, ett gängslagsmål. Det gäller alltså inte godheten i sig utan handlingar vi uppfattar som goda, eller om man hellre vill, solidariska, altruistiska, mänskliga.
Ulla Kassius scenografi är i sin enkelhet så genial att det tar emot att röja den. Ljuset är kallt, inramningen avskalad, kablar ligger öppet, scenteknikerna sitter synliga på sidorna. Scengolvet är avskiljt likt sprinterloppsspår med gulsvart tejp i tre fält för de till synes goda och – bokstavligen – parallella historier som utgör pjäsens handling: i vänstra fältet utspelas en scen där en kille hjälper en annan som ligger blodig och nedslagen; i mitten bjuds en tiggare på mat och husrum av en jämnårig tjej; i högerfältet ett relationsdrama mellan en kvinna och hennes man som lovat henne en välbehövlig utlandsresa. Banala historier, alla tre, men under det konkreta larmar dramatiken.
Historien med Ylva Gallon som tiggaren och Marall Nasiri som givaren har en nästan kuslig aktualitet. Med tiggare överallt på svenska gator – och incidenten vid en matbutik i Majorna i åtanke – fylls man av komplexa tankar när Gallons sammanbitna Blanka från Rumänien möter Nasiris självutplånande Sonja (en modern syster, kanske, till den överjordiskt goda Sonja i Dostojevskijs Brott och straff, som Andersson/Kassius tidigare iscensatt).
Nasiris utgrävning i sitt inre skuldberg när hon lämnar ifrån sig kläder och prylar är inte utan humor, hela vägen fram till den skakande vändpunkten. Hennes reningsbad, under godhetens snurriga stjärna, är rent drabbande skådespeleri.
Det här med godhet får man alltså ta med en nypa salt. Mattias Andersson predikar inte, även om uppsättningen faktiskt inleds med bibelord, ett projicerat avsnitt ur Matteusevangeliet där Jesus förkastar Talionprincipens öga för öga och lanserar den förlåtande levnadsregeln om att vända andra kinden till.
Men varför – och det tror jag är pjäsens kärna – göra en god handling mot en annan människa? Vad uppnås, vad är sporren, hur känns det? Genom att bråka med frågan om varför friläggs tankarna för publiken om hur vi bör och vill leva. Det stora i det nära: med en välfärd som krackelerar, med tiggaren som sträcker ut sin hand – varför, eller varför inte, handlar jag som jag gör?
På scenens vänsterflank framför Bahador Foladi och David Fukamachi Regnfors ett drama med fysiskt utspel. En våldssituation, ombytta roller, och så ett inre uppvaknande som kunde vara gud eller samvetet som knackar på. Tonårsgrabbarna på raden bakom mig både garvar och sätter i halsen, kanske touchar scenen något känsligt och välbekant.
Anna Harling och Ove Wolf, slutligen, gör på högerkanten en scen där en handling som vill gott är svår att ta emot. Deras Rebecka och Markus gestaltas med känslighet och frustration, i skarpa streck tecknas hur kärlekens uttryck stagnerat. Särskilt berör Anna Harlings inre sår, ett psyke på högvarv, oförmågan att utan tvivel ta emot kärlek.
De tre berättelserna lämnas lite på glänt, som för att de redan innan slutrepliken ska börja gro i eftertanken. Lägg till det en kollektiv final som formar sig till en massiv kampanj för – godhet! Men utan pekpinnar, snarare lite nonchigt, som en reklamlapp man faktiskt vill ta emot.
Så lämnar man teatern, efter knappt en timme och en halv, med känslan av att det nog ändå är lite coolt att göra gott. Budskapsteater, Backa style, igen.
