Varför dödar vi inte varandra oftare? I London för ett antal år sedan - det var i samband med upproret i Paris förorter - kom jag att föra ett längre samtal med en äldre gentleman om skillnaden mellan fransk och brittisk kolonialism, och dess relation till skillnaden mellan samtida fransk och brittisk så kallad integrationspolitik. Det var första gången jag träffade någon som helt och fullt försvarade sitt lands imperialistiska förflutna. Jag argumenterade mot honom på de flesta punkter rörande vad han kallade det "brittiska koloniala upplysningsprojektet". Trots grava meningsskiljaktigheter blev stämningen aldrig aggressiv.
Plötsligt avbröt han mig för första gången: "Mr Svensk, ursäkta mig, men du ska veta att just de närmast omständliga artighetsfraser som vi utbyter med varandra på det engelska språket, deras viktigaste funktion är att skjuta upp våldet. Detta om något, lärde vi de andra". Jag lämnade honom och hans klubb. Frustrerad.
Dead End är namnet på det bästa verket i den utmärkt psykodramatiska separatutställningen"and we all reach Dead End sometimes" med Cecilia Lundqvist på 300m3. Verket är en projicerad animation som visar en man och en kvinna i profil stående mot varandra. De har var sin pistol i handen. Dialogen tycks mixad från film eller radio. Den är upphackad och snudd på obegriplig, men med en väldigt brittisk intonation. Här är det alltså inte några direkta artighetsfraser som hindrar skotten från att avlossas, utan endast den brusiga dialogen som sådan. Efter att ha sett den knappt fyra minuter långa filmen tre gånger, förlorar pistolerna den mening som de så klart gav sammanhanget för dialogen vid en första anblick. Dialogen skjuter därmed inte längre upp en eventuell skottväxling, utan i stället kommunikationen som sådan. Kanske den mest sofistikerade återvändsgränd jag sett.
