Det är svårt att tänka sig någon mer sympatisk och genomtrevlig än Lasse Kronér. Han är liksom det där kornet sanning som bekräftar att goa gubbar i Göteborg är mer än en myt. Intrycket av en gemytlig hedersknyffel förstärks av Kronérs sommarprogram.
Det är en berättelse om uppväxten i Högsbo, om att börja intressera sig för musik fastän pappa försöker överföra sitt sportintresse. Kronér fyller den med anekdoter om när Sune Mangs skulle uppträda på Axel Dahlströms torg, om försöken att snatta på Frölunda torg, hur det var att bli brädad av Lennart på en tonårsfest i Högsbohöjd och att börja extraknäcka som gatumusikant på Avenyn.
Föräldrarnas alkoholism nämns i förbifarten, men det är ingenting som det ordas mer om eller grottas ner i, något som annars är brukligt när dylika mörka minnen framkommer i ett sommarprogram. I Lasse Kronérs värld regerar optimismen, glimten i ögat och kärleken till musiken. Göteborgs mysfarbror bjuder på en stunds trevnad från en svunnen tid då unga män som hette Lennart och det statliga postverket erbjöd fasta tjänster till gymnasieungdomar. Det är faktiskt så sympatiskt att det är omöjligt att inte tycka om det.
