Annika Andersson inleder sitt sommarprogram med berättelsen om hur hon gick från Mårdaklev med 400 invånare, där pappa mjölkade korna och man längtade efter "köpebyxor", till nöjesbranschen och ett jobb som innebär ett liv i rampljuset. Trots att det aldrig var något hon strävade efter.
Hon passar på att dela ut några kängor, bland annat mot våra vanor på sociala medier och till dem som ondgör sig över Stefan och Krister utan att ha sett en enda revy, som tycker sig för creddiga för buskis.
Detta är ett program av en komiker, men den som väntar sig några goda garv lär bli besviken. Annika Andersson fokuserar på de personliga historierna, de gånger i livet då det varit svårt. När fadern går bort, när utbrändheten slår till och när maken råkar ut för en allvarlig olycka. Särskilt den sistnämna historien berör.
Det är de personliga historierna som fungerar. När hon börjar prata om tiggare i Sverige, är det egentligen inte inledningen till ett stycke samhällskritik, utan snarare början på en komisk historia, som vi därtill hört förut. Annika Andersson är en rutinerad komiker, inte behöver hon återanvända andras gamla skrönor.
Musiken: Blandat men rockbetonat, Mando Diao, Ralf Gyllenhammar, Frank Sinatra och sonens eget band I Am Nova.
Sista meningen: Glöm aldrig det, hej då.
Dagens sommarvärd: Martha Ehlin
