Hyllade Dramatenskådespelaren Ellen Jelinek följer ganska exakt en standardmall för vad som brukar uppfattas som ett gripande sommarprogram. Barndomsminnen, några avslöjanden om sig själv, sorgliga historier och en del visdomsord om livet.
Stundtals fungerar det: Jelineks berättelse om hur både systern och fadern dog i cancer inom loppet av sju månader är levande, detaljerad och blir aldrig sentimental. Historien om hur hon behandlades på scenskolan, där hon mobbades ut av såväl andra elever som lärare och studierektor, är ett starkt och viktigt vittnesmål som borde lyfts fram mer av producenten. Här finns en tydlig öppning till en kritik kring hur slutna konstnärliga institutioner hanterar – eller snarare inte hanterar – problem i gruppen. Tyvärr utmynnar scenskolehistorien i stället i tomma visdomsord om att kämpa när det är svårt.
Det är förvisso befriande att lyssna till ett jag som inte skryter om sina bedrifter, utan i stället talar om dålig självkänsla och rädsla för att inte passa in. Men likväl längtar jag efter en sommarpratare som lyfter blicken från navel och vågar sätta sig själv i ett större sammanhang.
