Det där nya som skulle vara så bra. Det är titeln på en singel från 2003 av det svenska bandet Bob Hund. Dess titel ringer i öronen på mig när jag läser Åsa Mobergs Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten, med underrubriken En bok om kärnkraft.
I sin bok ställer sig Åsa Moberg på startlinjen. Året är 1943 och kärnklyvningen går från teori till praktik. Två år senare fäller USA världshistoriens hittills enda atombomber över Hiroshima och Nagasaki. Leo Szilard som hade sett till att utvecklingen av bomben kom igång ville inte ens att den skulle användas i kriget. Hellre skulle man bjuda in Japan till en provsprängning och kräva omedelbar kapitulation. Som bekant fick han inte gehör för sitt förslag. Istället dog 90000-120000 människor i Hiroshima och 60000-70000 i Nagasaki. Idén om att använda tekniken till att producera el ska enligt Moberg ha uppstått ur forskares och politikers dåliga samvete.
I begynnelsen hette kärnkraften atomkraft. Det där nya som skulle vara så bra. Det där som skulle rädda energiförsörjningen och säkra framtiden. USA låg i framkant vad det gällde utvecklingen och staten sköt till stora summor pengar till forskning tack vare de militära användningsmöjligheterna.
Mellan 1950 och 1979 finns det ingen hejd på glädjen över kärnkraften. Det lilla landet Sverige var en viktig spelare på den globala kärnkraftskartan. Åsa Moberg låter oss se glimtar av Socialdemokraternas studiematerial, där frågan om svensk atomkraft fördes ivrigt. Ut med det gamla, in med det nya. Kärnkraften var ren, fräsch och pålitligt. Ord som livsbejakande hördes i riksdagens kammare 1954 när Tage Erlander pratade om atomproblemet.
Åsa Moberg är sedan folkomröstningen 1980 en av landets flitigaste kärnkraftsdebattörer på motståndssidan. Hon är inte enbart en flitig debattör – hon är även minutiöst noggrann och väl påläst. Bland annat började Moberg 1979 föra bok över varje missöde som skedde i alla världens reaktorer. Efter ett halvår tvingades hon ge upp, att hinna skriva ner alla tillbud visade sig vara en övermäktig uppgift. Idag är situationen värre än någonsin vad det gäller säkerhetsaspekten i världens föråldrade kärnkraftverk, menar hon.
När jag slår ihop Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten på är jag viss om att det inte finns en enda rapport, avhandling eller utredning om kärnkraft som Åsa Moberg inte har tagit del av. Varenda interpellation eller riksdagsprotokoll har hon nagelfarit. Som trogen läsare av Nucleonics weeks, kärnkraftindustrins eget informationstyngda nyhetsbrev, tycks hon veta mer än de flesta i det här landet.
Dokumentärfilmen In to eternity av den danske filmaren Michael Madsen inleds med en långsam scen – en kameraåkning djupt ner i berggrunden i Onkalos kärnavfallsförvaring i Finland, ett av tre länder som satsar på en utbyggnad av kärnkraften. Först sägs ingenting. Efter en stund läser en distinkt röst högt ur varningstexten vid infarten. En text vars avsikt är att varna kommande generationer för farorna att befatta sig med innehållet i berget.
Snart hörs Timo Äikäs, som är vd för Onkalo, beskriva utmaningarna, farorna och sårbarheten som ligger i slutförvaringens natur. I filmen uttalar sig även forskare och övriga medarbetare om problematiken kring hur man till exempel märker upp det livsfarliga avfallet så att eftervärldens invånare begriper. Kanske talar de inte samma språk som oss? Kanske uttrycker de sig inte ens med vår tids bokstäver? Hur hindrar man dem från att befatta sig med det dödliga avfallet?
Frågor och faror staplas på varandra för att drygt åtta minuter in i filmen varvas med klippbilder på det livsfarliga avfallet som paketeras till tonerna av Kraftwerks ödesmättade låt Radioactivity. Kalla fakta och ingen propaganda. Bara rakt utmejslade svårigheter om att hantera och förvara kärnavfall.
Till stor del gör Åsa Moberg samma sak isin faktaspäckade bok. Hon presenterar siffror över kärnkraftens dåliga ekonomiska lönsamhet, hon redogör för saneringskostnader och den opålitliga säkerheten hos de 424 reaktorer som är i drift* i de 31 länder i världen som håller sig med egen kärnkraft. Inte minst pekar hon ut den svenska maskinparken som högst föråldrad och osäker. För att de europeiska kärnkraftverken ska klara av att leva upp till de nya skärpta kraven, som infördes efter olyckan i Fukushima 2011, beräknas kostnaderna uppgå till 25 miljarder euro, 220 miljarder kronor.
Åsa Moberg låter läsaren dra sina egna slutsatser. Även om hon då och då effektivt sticker hål på sina åsiktsmotståndares argument, gärna lätt raljerande. Ändå är det först mot slutet som hon höjer tonläget, ger sig in i debatten på allvar och tar tydlig ställning för det ohållbara i kärnkraft som energikälla på grund av dess sårbarhet och höga kostnader. Men framför allt vänder hon sig emot hur frågan har drivits de senaste åren och mot regeringens senaste energiuppgörelse. Som vassast blir hon när hon ifrågasätter mängden skattepengar som går till att ”bekosta politiker och tjänstemän som bedriver kärnkraftspropaganda på arbetstid. ”
Under tiden gör hon ett par avstickare och redogör för hur kvinnor som Alva Myrdal och hennes diplomatkollega Agda Rössel har skrivits ut ur historien om kärnkraftsmotståndet. Samt beskriver hur dåvarande energiminister Birgitta Dahl kördes över ”när de riktiga grabbarna skulle lösa energifrågan”, som Moberg uttrycker det. Hon poängterar även S-kvinnornas motstånd när den socialdemokratiska regeringen 1955 diskuterade anskaffandet av en svensk atombomb. Att Åsa Moberg skulle missa genusanalysen vore givetvis förvånande, men det är ändå värt att poängtera att den är levande även i en redogörelse för kärnkraftens historia och utveckling.
Kärnkraftsglädjen dog ut i Sverige i och med olyckan i Harrisburg 1979, vilken ledde till folkomröstningen om kärnkraft 1980.
Sen följde Tjernobyl 1986.
Fukushima 2011.
Tre osannolika händelser som ändå har lett till att sannolikheten för en kärnkraftsolycka torde ha rakat i höjden. Detta trots att det redan från början var nästan totalt osannolikt att olyckor skulle ske. Då borde rimligen säkerheten egentligen stå helt utan förbättringspotential, konstaterar Åsa Moberg krasst.
Men så utgör kanske kärnkraftsfrågan den moderna tidens största paradox. Att mänskligheten tror sig ha hittat ett sätt att lösa energiförsörjningen samtidigt som det är den enda energikällan som kan användas som massförstörelsevapen. Och är ett massförstörelsevapen.
Åsa Moberg för dessutom fram argument mot samtidens förespråkares teser om att kärnkraften skulle bromsa växthuseffekten. ”En studie vid Stanforduniversitetet i USA av växthuseffekter, luftföroreningar och energisäkerhet hos nio olika energikällor visade att kärnkraften hade de näst största koldioxidutsläppen.”
Det där nya som skulle vara så bra har fortfarande en hel del utmaningar framför sig. Om Åsa Moberg får råda finns redan en utmärkt lösning på energifrågan. Och den heter inte kärnkraft. Den heter sol, vind, vatten och bioenergi.
*Fotnot: Kärnkraftsanhängare menar att det rör sig om 432 reaktorer. Skillnaden ligger iom man räknar in de reaktorer som tagits ur drift men inte är officiellt stängda.
