Det enda publikfriande med Åsa Maria Krafts nya diktsamling är titeln Självpornografi. Den läsare som förväntar sig att svällkropparna snarare än hjärnloberna ska göra jobbet får bekymmer. Läsaren ifråga visar dessutom bristande pålästhet: Kraft är en av Sveriges få verkligt experimentella poeter, som hittills i sju böcker med Permafrostens avtagande som magnum opus 2007 prövat en ny språklig metod för varje utmaning.
Detta arbete fortsätter nu, utifrån en av litteraturhistoriens grundfrågor: den om realism, om verklighet och skapande.
Medan det sena 1800-talets realister sökte ett naket språk för att befria verkligheten från romantiska slöjor, upptäckte en modernist som Gertrude Stein att själva språket, oavsett hur naket, också i sig är en verklighet. Språkliga strukturer och varseblivningsstrukturer hänger nära samman.
Åsa Maria Krafts anslutande experiment iscensätter en undersökning av hur pass trogen (minnet av) en ”in real life”-upplevelse det går att vara i skrift. Hon iakttar också hur skriftens nästan automatiska vilja att falla in i kända dramaturgier återverkar på det fortsatta ”irl”-förloppet. Går det att ändra på verkligheten, och i förhand eller i efterhand?
Förloppet ifråga består av ett antal möten mellan en man och en kvinna. Han är sambo, hon blir älskarinna. Han förhalar, hon väntar svar. Men hon iakttar också själva åtrån med ett ”detaljcentrerat seende” och vrider och vänder likt Stein på sitt levande textobjekt.
Läsningen pendlar mellan stunder av klarhet och en känsla av haveri när texten mest verkar vilja täcka upp för en riktigt knäckande kärlekshistoria. Fast kanske är kluvenheten själva utgångspunkten, denna krock mellan ett klichébefriat seende och en amorös primitivism ”irl” som skvallrar om konventionernas fasansfulla överlevnadskraft.
Med en ”sök och ersätt”-manöver försöker texten rucka sina patriarkala mönster genom att byta ut både ”han” och ”hon” mot könsneutrala ”hen”. Inget djupare ”gender trouble” i sikte: personernas kön förblir lätta att dechiffrera. Men visst irriterar ordet, som en liten ettrig fluga från framtiden. Hela boken börjar klia och det är kanske just det den vill. Klia tills det blöder så att en ny motståndskraftig gore-text-hud kan växa fram.
