Få författare tar sig an uteliggaren, vårt samhälles stora vita fläck, så det är med stor spänning jag börjar läsa Åsa Lantz senaste roman Vår man i Shanghai. Historien kretsar kring Henning – som hamnade på gatan efter att ha hoppat av Handels för att ägna sig åt den ”kommunistiska kampen” – och hans flickvän Törnrosa, som delar uteliggarlivet med honom och en rad andra män som våldför sig på henne med jämna mellanrum. Henning får plötsligt åka till Shanghai, och några veckor senare är han spårlöst försvunnen. Törnrosa får kontakt med TV-producenten Isa Montgomery som kastar sig över fallet. Resan till Shanghai blir också en flykt från Ulf, den aggressive maken som snart följer efter. Alla vägar leder till herr Sun, en äldre man som håller till i ett mystiskt hotell där en teaterpjäs ska sättas upp. Vad sker bakom kulisserna och vad kommer pjäsen slutligen handla om?
Utan att avslöja för mycket, så kan jag säga att skådespelet resulterar i en familjeuppgörelse, där förövaren försöker göra sig fri från skulden genom att återiscensätta sitt barndomstrauma för att kunna omkullkasta maktrelationerna och så att säga skriva om historien. Men hur orätt kan man göra i rättvisans namn? Och vem håller egentligen i trådarna? Offren eller bödeln?
Vår man i Shanghai är en synnerligen intrikat historia, men här och där lider den av lite för många klyschor i replikväxlingarna och lite för många sidotrådar och hopp mellan Sverige och Kina. Vi får heller aldrig riktigt tränga in i karaktärernas psyken, vilket får dem att te sig lite komiskt förenklade, som pappdockor i ett socialdeterministiskt dockspel. Visst, vissa saker sätts ur spel i slutet, men detta virvelvindsberättande rör vid människorna och tingen lite för snabbt och farsartat för att lyckas beröra riktigt djupt.
