Det finns en metafor som återkommer i Merete Mazzarellas nya bok Om livets mening. Första gången den dyker upp är i kapitlet som handlar om världsbildernas kollaps. ”Gud är död och Marx är död och själv mår jag inte heller så bra ”, som det heter på berömt klotterspråk, citerat i boken. Som en bild för allt detta som gått förlorat, och skapat en känsla av hemlöshet, berättar Mazzarella historien om den försvunna buffeln.
För etthundrafemtio år sedan var bisonoxen det som skapade sammanhang och livsmening för Crowindianerna. När djuret, i och med de vitas övergrepp på urbefolkningen, kom att systematiskt utrotas hamnade nomadfolket i en andlig kris och såg sin världsbild rasa. Är det bufflar som saknas, också i vår moderna vilsenhet? När Merete Mazzarella tar sig an frågan om livets mening svävar skuggan av det försvunna djuret hela tiden lite i utkanten av texten.
Ämnet låter minst sagt stort och är det också. I sju kapitel och ett credo hinner Mazzarella ta en titt på de flesta frågor, som brukar förknippas med den fint storslagna rubriken. Hon skriver om slump, öde och val. Om ondskan, som vi tycker oss se i en massmördare, en religiöst förtappad själ eller i ett dataspel. Om sorgen, som idag på ett paradoxalt vis tycks lättare att uttrycka offentligt och massmedialt än privat. Hon vänder och vrider på begreppet förlåtelse och landar försonande mjukt – kanske är förlåtelsen ett ideal för mänskligt umgänge? – för att sedan ägna ett helt kapitel åt medkänsla och ett åt det goda livet. Tonen är, som så ofta hos Mazzarella vänligt resonerande, prövande och rörlig på ett sätt som gör färden mellan personliga anekdoter, litterära referenser och filosofiskt tankegods lekandet lätt. Boken är mån om att hålla en tillgänglig ton och är, om man ska tro baksidestexten, i första hand riktad till garderobsgrubblaren, hen som grubblar mer än hen uttrycker och blir lite generad av tanken på stora frågor, som ”kommer för nära och är för svåra på en och samma gång”, som förlaget skriver.
Att leverera några svar är det förstås aldrig fråga om. Ej heller om den sortens brottningsmatch med livsfrågorna, som stammar ur en djupt personlig kris. Nej, Merete Mazzarella är framförallt en intellektuell flanör, som rör sig i stora tankecirklar och omfamnar sin nyfikenhet. Att ta sin förundran i handen, läsa på ordentligt och sedan skriva med okunskapen som ett bränsle är den metod hon använder.
Merete Mazzarella är den sortens essäist vars texter fungerar bäst när man betraktar dem som belästa samtalspartners. Hon skriver som satt hon väl installerad i en mycket bekväm fåtölj, alltid framåtlutad och i ögonhöjd med läsaren. Jag tyckte väldigt mycket om Själens nattsida. Om Mary Shelley och hennes Frankenstein som gavs ut 2014 , för att ta ett ganska nytt exempel ur Mazzarellas enorma produktion, och hennes understreckare i SvD är alltid läsvärda. Om livets mening ger goda lässtunder, men gör ett mindre bestående intryck på mig än vad Mazzarellas texter brukar göra.
När Merete Mazzarella är som bäst är den flanerande stilen en inbjudan till samtal som väcker läsarens lust att fråga vidare. I den nya boken där ämnet famnar över så många aspekter på så stora frågor tror jag hon hade vunnit på en skarpare vinkel på frågandet. Rör man sig i gråzonerna med sin okunskap som drivkraft tror jag kort sagt det är viktigt att kalibrera kompassen. Problemet här är att ett alltför löst grepp om ett alltför stort material tenderar att lösa upp mina läsarfrågor mer än att fördjupa eller föröka dem. När det gäller ett ämne som livsmeningen hade jag personligen föredragit sju fördjupande böcker framför sju flanerande kapitel. Är människan av naturen ond? Bara en sådan fråga, ställd i förbifarten i kapitlet om ondska får mig att längta efter en hel bok i ämnet.
Som bäst blir Om livets mening när den slår bastanta broar mellan de eviga frågorna och den värld av murar, tiggare, jihadister, nationalister, massmediala bilder, vilsna själar och sociala medier som är nutiden. Framåt slutet av boken, i kapitlet om det goda livet, dyker bufflarna upp igen. Men nu är det dags att punktera drömmen om den förlorade värld som var Crowindianernas och dra en slutsats, som landar blytungt i nuet. ”Alla buffeldrömmar är drömmar om homogenitet och utgångspunkten för det goda samhället idag är och måste vara mångfald.”