Tennissporten är ingen given ram för en roman om 1500-talet. Men titeln på Álvaro Enrigue Tiebreak skall ingalunda tolkas metaforiskt. Stora delar av den består av ett referat av en tennismatch spelad 1599. De två motspelarna är dock inte sportstjärnor utan konstnärer. Det är den spanske barockpoeten Francisco de Quevedo och den italienske konstnären Michelangelo Merisi da Caravaggio.
MELLAN UPPGÖRELSERNA PÅ plan har Enrigue bakat in två andra, betydligt mer blodiga uppgörelser. Så får vi också följa motreformationens påvar och biskopar när de försöker återerövra Europa, och spanjoren Hernán Cortés som för den spanske kungens räkning koloniserar Mexiko. Tiebreak blir alltså en historia om formandet av det moderna Mexiko såväl som det moderna Europa och Enrigue binder elegant samman det senare med kolonialismen. Utan rikedomarna från Amerika hade Rom fortfarande sett ut som en liten by hävdar han. Men inte bara Europa är märkt av ett blodigt förflutet, utan även Mexiko konstaterar Enrigue svartsynt: hur mycket mexikanare än hatar Cortés är de ättlingar till honom och hans medlöpare.
SOM PARALLELL TILL Caravaggios mästerskap ställer Enrigue också den mexikanska ursprungsbefolkningens (bortglömda) fjäderkonst, vars mästare här heter Diego de Alvarado Huanintzin. Gemensamt för de båda är förhållandet till ljuset: hur det får fjädrarna att lysa i Huanintzins konstverk och hur Caravaggio målar helt utifrån det.
Åt den senares konst, och till rena beskrivningar av denna, ges också mycket utrymme. Det är knappast någon slump. Jag tänker mig att det är ungefär som Caravaggio målar som Enrigue vill skriva. Men riktigt så mörk, tät eller svindlande blir tyvärr aldrig Tiebreak. Tiebreak är både lärd och underhållande men den är det dessvärre aldrig samtidigt.
