Åsa Moberg: Hon var ingen Florence Nightingale. Människan bakom myten

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Florence Nightingale - det var hon som med lykta i handen svävade fram för att bringa tröst och lindring åt de sårade soldater som låg i långa rader på bara golvet i det fruktansvärda brittiska fältsjukhuset i Skutari utanför Istanbul, under Krimkriget 1853-56.

Hon var en kvinnlig superkändis som reformerade den brittiska och europeiska sjukvården. En stridbar ängel med mäktiga beskyddare och vänner, som av eftervärlden retuscherats till en blek och självuppoffrande martyrgestalt.

Åsa Moberg har plöjt igenom sexton volymer av Florence Nightingales efterlämnade verk, och presenterar oss för ett organisatoriskt geni med djupa insikter om ledarskap, en skicklig lobbyist, en föregångare när det gällde att använda sig av statistik i samhällsplaneringen och en samhällsreformator med frälsarambitioner. Hon ger oss smakprov på skarpsynta och fortfarande relevanta utläggningar om sjukvård, fattigdom, ojämlikhet, brottsprevention, utbildning och synen på vad som är friskt och sjukt. På köpet får vi ett stycke sjukvårdshistoria och material till personliga reflektioner.

ANNONS

Genom att betona Nightingales position som udda och exceptionell föregångskvinna återupprättar Åsa Moberg henne som en kvinnlig hjälte för vår tid. I mindre utsträckning fördjupar hon sig i vad som gör Nightingale till ett barn av sin egen tid - en tid av gryende modernitet och sociala omvälvningar och reformer.

När Karl Marx satt i läsesalen på British Museum och drog upp riktlinjer för hur ett nytt och bättre samhälle borde vara beskaffat satt Florence Nightingale hemma i sitt sovrum och gjorde samma sak. För när hon vid trettiosex års ålder kom hem från kriget stängde hon genast in sig där - lagom sjuk för att slippa undan familjen och sällskapslivet och få möjlighet att tänka, skriva och förändra världen. Hon blev inflytelserik, mäktig och berömd och levde tills hon blev nittio. Omgiven av beundrare, vänner och sekreterare som hon bara träffade en och en och när hon själv ville.

Och när hon inte skrev pamfletter och instruktioner ägnade hon sig åt en feministisk roman och teologiska funderingar av ganska radikalt slag: "Kristus hela liv var ett krig mot familjen" /…/ "Nästa Kristus kanske blir en kvinna."

ANNONS