Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Maria Ylivää som Kristina.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Kristina från Duvemåla | Göteborgsoperan

    Det som imponerar i Göteborgsoperans uppsättning av Kristina från Duvemåla är koncentrationen i de enskilda ögonblicken, att man i så hög grad vågar ta ner spelet, skriver Magnus Haglund.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Musikal

    Musikal

    Göteborgsoperan

    Kristina från Duvemåla

    Regi: Lars Rudolfsson

    Scenografi: Robin Wagner

    Dirigent: Hans Ek

    Solister: Maria Ylivää, Robert Noack, Oskar Nilsson, Birthe Wingren, Tobias Ahlsell, Ingalill Wagelin, Ole Forsberg, Kristin Lidström, Sven Törnell, Glenn Edell, Timo Nieminen, Marcus Liljedahl, Andreas Konricka, Gunvor Nilsson, Lars Hjertner, Ingemar Andersson, Kaj Hagstrand, Anders Wängdahl

    Spelas t o m 16 maj 2015

    Inledningstexten i Vilhelm Mobergs allra sista bok, Otrons artiklar från hans dödsår 1973, har rubriken Vad vet vi i historien?. Här gör Moberg en serie korrigeringar om och kring historieskrivningens skiftande betydelser: "Det förflutna existerar endast i våra kunskaper om det, i vårt vetande. Och genom tillförseln av nytt vetande skapas historien på nytt. Den är stadd i ständig förändring."

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Det är nu knappt 20 år sedan Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikalversion av Mobergs Utvandrarna-epos hade sin urpremiär på Malmö Teater. Den före detta Abbaduon var naturligtvis inte omedveten om den samtida kontext som omgav Mobergtolkningen, med frågeställningar om främlingskap och flyktingproblematik, hemhörighet och utanförskap.

    Men att också Kristina från Duvemåla skulle komma att förändras, delvis på grund av tidsavståndet, var de nog inte riktigt klara över. 19 år efter uruppförandet känns verket på många vis annorlunda. Tätare och direktare, med andra känslobottnar. Det har delvis musikaliska förklaringar. Bara det faktum att det är andra sångare än Helen Sjöholm och Peter Jöback som framför paradnumren Du måste finnas och Guldet blev till sand, gör att intrycket blir ett annat. Nu kan man höra sångerna mer som ett material, med olika ingångar och tolkningsmöjligheter.

    Grunden till den nyuppsättning som nu ges på Göteborgsoperan är en till vissa delar komprimerad version skapad för Svenska Teatern i Helsingfors 2012. Musikalen har i alla avseenden vunnit på dessa justeringar och omstruktureringar. Den har fått en tydligare riktning men vågar också mer, bland annat genom att vara mer nedtonad, mer tvetydig.

    De märks också i sättet att framföra sångnumren. De fyra huvudrollsinnehavarna – Maria Ylipää som Kristina, Robert Noack som Karl Oskar, Oskar Nilsson som Robert och Birthe Wingren som Ulrika – medverkade alla i Helsingforsföreställningen. Det som förenar deras tolkningar är just ett mer återhållsamt sångsätt och ett intimare tonfall. Man kommer närmare inpå det som är verkets kärna: den känsla av utsatthet och kringflackande liv som gör Utvandrargestalterna översättbara också till vår tid. Man hör förflyttningen, men också sorgen, den bleka melankolin.

    Scenografi, kostymer och ljussättning är överdådiga förstås, liksom kraften i de kollektiva scenerna. Men det som imponerar är koncentrationen i de enskilda ögonblicken. Att man i så hög grad vågar att ta ner spelet.

    För min del är det nu lättare att höra hur påverkad Benny Andersson är av det sena 1800-talets läsarsånger, skillingtryck och folkmelodier, men också den sortens melodiska rättframhet som utmärkte Lille Bror Söderlundhs kompositioner. Det är intressant att Kristina från Duvemåla är så litet av popmusikal och det blir än mer betonat här. Man blir starkare berörd helt enkelt, till exempel av Oskar Nilssons fantastiska framförande av den illusoriska guldgrävardrömmen. Här känner man feberyrseln, solgasset och den stenlagda vägen till Klondyke, men uttrycket blir aldrig yvigt eller bombastiskt. Det är sprödare och skirare, med sångklangen som utfrätt av det förblindande ljuset.

    Ja, historien om Kristina och Karl Oskar skapas på nytt. Kanske är det mjukheten som spelar in, och även den finlandssvenska dialekten, men Kristinakaraktären djupnar på ett fascinerande vis. Kristinas främlingskap, både i den gamla och den nya världen, utgör föreställningens centralpunkt, förtydligat i sångfrasen Här är jag en flykting och en främling och det ödet finner jag mig i. Maria Ylipääs mångfasetterade porträtt får verkligen fram hennes tvehågsenhet och livspassion. När Ylipää med blixtrande närvaro och klockren sångklang framför uppgörelsen med en Gud som kanske bara är ett tomrum eller en frånvaro, Du måste finnas, framträder hela berättelsen just som en sårbarhet. Det är människans stund på jorden, med alla ofullständigheter och all längtan efter de där äppleträden, men fångat i en rak och flödande melodilinje.