Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1

Kristian Lundberg | En hemstad

I En hemstad återvänder Kristian Lundberg till sin uppväxt i Malmö. En överväldigande text som tyvärr får en lite snopen avslutning, anser Lars Åberg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Kristian Lundberg

En hemstad

Wahlström & Widstrand

I sin nya roman En hemstad låter Kristian Lundberg minnesfragmenten singla som snöflingor eller körsbärsblommor över mörka, ruvande gator. Han är ett skyddslöst barn i obarmhärtighetens rike. Fattigdomen syns i det tomma kylskåpet, men än mer på barnets insida.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är en uppväxtberättelse som slår emot en med full kraft. Stadens undersida vänds upp och språket äter sig in i det råttbo som då uppenbaras. Han skriver fragmentariskt, prövande och samtidigt frenetiskt. ”Känslan av att våra liv kidnappades innan vi själva fick tillgång till dem.”

Det gör ont i kroppen när den ensamhet och den våldsamhet friläggs som infinner sig när ingen vuxen finns som kan skydda en. Vad är det för människor som sätter barn till världen, vad är det för samhälle som vänder sig bort?

Han rör sig i en spökstad, med bombhål i gaturummet och i anden. Taniga pojkar som sniffar, blir utnyttjade för fem starköl och till slut hänger sig på vinden, ”vi skulle alla knäckas ner emot marken”. En hemstad är en mäktig besvärjelse, ett anrop av de kamrater som dog ifrån honom; de ska komma ner från kullarna, ta allt i besittning, föras bort på ett gemensamt skepp. Den bibliska symboliken förs in med vinden från Öresund.

Många goda musiker skriver samma låt om och om igen, med små, små förskjutningar i sidled, i tanken. En av Lundbergs tekniker är omtagningen, det språkliga cirklandet, ordens dans i torktumlaren. De har en magnetisk lyster. De lägger sig på rygg på kyrkogården, smiter över torkvindar och in i lägenheter med söndersupna köksbord. Det sociala arvets skugga faller snett och vasst. Sorgesången, vacker som kristall, är förmodligen det tyngsta och mest innerliga som Lundberg publicerat.

Staden är Malmö, efter barnrikehusen, efter folkhemmet, det är någon gång i 80-talets början. Och pojkens mamma, vilse i sitt vansinne, låter tusentals cigarretter brinna bort på kanten till ett kaffefat. Barnen ”mumifieras i hennes vanmakt”.

Scenerna roterar, återkommer, ”klassmärket är som korpklor, ingrävda i axlarna”. Allt är deformerat i utanförklassens nedre krets. Pojken bedöms lida av MBD, minor brain damage. ”Detta är återkommande: att diagnosticera individen, men aldrig omständigheterna.” För att hålla sig frisk upprepar han om och om igen: kroppen får inte skändas, inte kränkas. Han brottas med motpolerna, den okränkbara människan och människan som kryp. Vad är hon värd? Han frågar Marx och Jobs bok. Intet, svarar han för det mesta; ibland allt.

Familjen flyttar runt, undan socialförvaltningens manuella adressregister, och så rör sig också Lundbergs text, kretsande runt mammans riter, pappans frånvaro, misärens närvaro. Han skriver att de hukade i förortsmörkret trots att de bodde nästan mitt i stan.

Vid samma tid, 1981, kom Jacques Werups Hemstaden, också om Malmö, ”den svenska stad som tydligast har anonymiserats sedan 50-talet”. På tröskeln till yuppieepoken, med det fria kulturlivet förskingrat (Nationalteatern hamnade i Göteborg, Skånska Teatern i Landskrona, Oktober i Södertälje) och prostitutionen synligt närvarande i kvällsdiset i Lundbergs hemkvarter, kunde det tyckas som om staden gestaltade barnets övergivenhet.

Den äldre Werup växte upp runt hörnet, men kom från annat håll: ”Min ungdomstid i Lugnet, i olika oeldade lägenheter utan varmvatten och toalett, unnar jag alla ungdomar. Vart skall de ta vägen numera, i en stad som är så genomgripande lyxstandardiserad?” Stadsdelen Lugnet demolerades precis som Caroli, där Lundberg törnade emot det nybyggda eländets omänsklighet. Werup skrev med road eller oroad distans medan Lundberg andas in tungsinnet och behåller det i lungorna.

Han går ner på knä, skriver han flera gånger, för att kunna resa sig upp. Bön, återuppståndelse? Menar han att man inte kan bli människa utan att ha varit allra längst ner?

Så en dag är pojken trots allt ändå vuxen, med egen familj och fri att skriva sin historia. ”Jag har för alltid blivit en som jag inte var tänkt att vara.”

Mot slutet byter texten karaktär och gör sig till ett polemiskt projekt. Lundberg återvänder till sin gamla arbetsplats Yarden och med ens blir det som ska sägas alltför enkelt, en schablon. Man påminns om en av hans många debattexter från senare år då han förvandlade Malmös samtliga invandrare till en enda kropp: ”Du ligger ner och kan inte resa dig upp.”

På andra överförde han den gången sin egen erfarenhet med en ganska nedlåtande Röda Korset-sentimentalitet. Även i En hemstad gör han sig själv denna otjänst. Det är en lite snopen avslutning på en annars överväldigande text.

Bild - 2

Kristian Lundbergs roman En hemstad – om hans uppväxt i Malmö.

Lars Åberg är författare och kulturskribent. Bosatt i Malmö och medverkar regelbundet i GP.

Mest läst