Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Mona Sahlin på väg bort från presskonferensen där hon meddelade att hon avgår. Bild: Arkivbild: ANDERS WIKLUND / SCANPIX

Kraftfull ideologisk linje kan rädda S

Debatt Nyckeln till socialdemokraternas stora framgångar är den enorma legitimitet partiet vunnit kring välfärdsstaten som numera ingen ifrågasätter. Men på vägen har man tappat bort sin ideologiska analys kring själva grundvalarna för välfärdsstaten, skriver professor Jonas Hinnfors.

Socialdemokraternas kris förvärras förmodligen av Mona Sahlins avgång, men det oroväckande för partiet är att dess kris knappast hänger på personfrågan. Partiet har länge tappat ideologisk färdriktning. En gång fanns tydliga mål.

Nyckeln till socialdemokraternas stora framgångar är den enorma legitimitet partiet vunnit kring välfärdsstaten som numera ingen ifrågasätter. Paradoxalt nog är segern också ett problem för partiet och bidrar till krisen och vilsenheten. Strategiskt går det inte längre att hota väljarna med att de borgerliga partierna egentligen vill avskaffa välfärdsstaten.

Detta kan nog Socialdemokraterna ändå leva med om man bara erbjuder en kraftfull ideologisk linje.

Ett betydligt allvarligare problem är att partiledningen i självgod säkerhet att ha vunnit har tappat bort sin ideologiska analys kring själva grundvalarna för välfärdsstaten, det som borde vara partiets paradgren. Vad vill man uppnå med välfärdsstaten? Vad får den för konsekvenser? Hur skall den finansieras?

Statsvetenskaplig forskning visar att det egentligen ganska gåtfulla i att breda grupper inklusive höginkomsttagare accepterar höga skatter till stor del förklaras med den generella välfärdsstaten. Om alla kan få något tillbaka av det offentliga ökar viljan att betala skatter och då kan även svaga grupper skyddas.

Glasklar analys av Erlander

Redan på 1950-talet var Tage Erlanders analys glasklar och den moderna välfärdsstaten sjösattes. I den är skolan gratis även för miljonären, föräldraförsäkring betalas ut även till medelklass och höginkomsttagare i nivå med deras vanliga löner osv. Partiet har genom denna politik fått göra ett slags ideologisk kompromiss: även välbärgade gynnas, men å andra sidan skapas underlag för att skydda dem man verkligen vill skydda.

Det senaste decenniet har partiet tappat förmågan att fortsatt finna de ideologiska kompromisser som faktiskt förenar stöd åt svaga grupper med känsla för vad mer lyckligt lottade har för behov. För det första har partiet i praktiken accepterat försämringar av sådana välfärdsprogram som sedan länge existerar, för det andra har man inte förmått formulera nya förslag.

Låt oss ta försämringarna av existerande program först. Sjukpenning och föräldraförsäkring är bra exempel. I sin ursprungliga skepnad var sjukpenning och föräldraförsäkring ganska attraktiva även för löntagare med hyfsat höga inkomster. Successivt har socialdemokratin dock accepterat att den sjukpenning- och föräldrapenninggrundande inkomsten inte alls följt med i löneutvecklingen. De senaste årens debatt kring sjukförsäkringen är typisk. Partiet formulerar lösningar som riktar sig till en avgränsad och svag grupp vilket i och för sig är lovvärt, men resten av befolkningen glömmer partiet bort. Mycket snart eroderas stödet om inte dessa andra grupper känner sig inkluderade i partiets politik.

Tillbaka till klassisk ideologisk hållning

Även hantverket i hur partiet kommunicerar med väljarna haltar – vilket är lätt hänt när analysen brister. I årets valrörelse presenterades ett maxtaxeförslag för barnomsorgen med argument att det ytterligare skulle förbättra för en avgränsad grupp, de ensamstående mödrarna, som dock visade sig redan betala låga avgifter. Hela förslaget försvann ur valrörelsen.

Varför föll partiledningen inte tillbaka på partiets klassiska ideologiska hållning? Grundläggande service skall vara (nästan) gratis även om det inkluderar grupper med höga löner? Vi betalar inte för utbildning. Här kunde partiet ha presenterat sitt förslag med att nästa steg mot en generell välfärdsstat, gratis för alla, nu skulle tas på dagisområdet.

För det andra har partiet inte klarat av att leverera nya reformer. Konsekvenserna av friskolor och rutavdrag behöver säkert utredas grundligt. Klart är dock att de är exempel på åtgärder som på olika vis svarar mot medelklassbehov. I båda fallen är socialdemokratin på defensiven. Rut hade förmodligen utan problem kunnat passas in i den socialdemokratiska grundmodellen att en reform kan stödja en utsatt grupp – i det här fallet lågutbildade kvinnor – samtidigt som det gynnar en stark grupp. I stället biter sig partiet fast vid att enbart höginkomsttagare gynnas av rut.

Utan att kunna leverera reformer som bygger på ideologiska kompromisser som förenar stöd för svaga med fördelar för starka tappar socialdemokraterna sin paradgren. Därmed blir partiet också mindre trovärdigt i att försvara höga skatter. Den nya partiledningens viktigaste uppgift blir att återskapa förtroendet hos medelklassen – inte minst genom att vända tillbaka till den analys kring välfärdsstaten som lade grunden till efterkrigstidens framgångar.

Jonas Hinnfors

professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet

Bild - 2
Mest läst