Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Alice

Alice Teodorescu Bild: Helené Furness

Krönika: Dör du hellre stående än lever på knäna?

Göteborg

Vilka uppoffringar är vi beredda att göra för det fria ordet? Är det fria ordet värt att förlora sitt arbete och umgänge för? Är det värt utförliga hot om våldtäkt och mord, mot en själv eller ens närstående? Är det värt rädslan när det återstår några trappsteg kvar innan man ser sin lägenhetsdörr och kan andas ut över att ingen stod där just den här gången?

Hur ofta avstår vi från att uttrycka det obekväma, det som kan kränka, det som kan skava, i landet med grundlagsstadgad yttrandefrihet? Hur många journalister har avstått från att granska, hur många socialsekreterare har avstått från att utreda, hur många lärare har avstått från att ifrågasätta?

Som 19-åring tog jag arbete som lärarvikarie på min gamla grundskola i Lund. I en klass som hade kunnat vara en fallstudie i svenska Pisa-resultat, stack särskilt en åttaårig pojke ut. En pojke som jag i egenskap av lärare tillrättavisade då han störde övriga barn. Den förnärmade pojken svarade med att ge mig en knuff samt utbrista: Du är kvinna, du har ingen rätt att säga åt mig vad jag ska göra.

Ytterst chockad över yttrandet lämnade jag rummet i syfte att hämta någon ur den ordinarie lärarkåren. Den som stod närmast till hands tog mig åt sidan och förklarade att: Muhammed kommer från en annan kultur, hemma hos honom pratar de så med kvinnor och det får vi acceptera.

Det är lätt att posera på höga hästar när skadan redan skett, när utsläckningen av 12 människoliv är ett faktum. Det svåra är att stå upp för vad man i själ och hjärta tror på - vid fikabordet på arbetsplatsen, vid parmiddagen, i ledartexten. Je suis Charlie. Hur många är verkligen det, hur många var verkligen det förra veckan, innan den makabra avrättningen av journalister, illustratörer, poliser och livvakter ägde rum på en tidningsredaktion i Paris?

De som tar risker, som går emot strömmen, som står upp för konsekvensen av demokratin, de som hade kunnat räkna ut att någon i denna värld skulle kunna bli ledsen – vad har vi övers för dem? Borde inte Lars Vilks eller Salman Rushdie förstått bättre?

Onsdagens terrordåd är ett slag mot det fria samhället, mot tanke- och yttrandefriheten som vi alltför ofta tar som en självklarhet. Men vad som avgör den fortsatta kampen om demokratin och dess grundpelare är inte ristat i sten. Det som avgör är om självcensuren, driven av vår rädsla, ökar eller minskar efter morden i Paris. Och rädda är just vad yttrandefrihetens motståndare vill att vi ska bli. Dör du hellre stående än lever på knäna?

Alice Teodorescu är jurist och debattör. Skriver också krönikor i Aftonbladet och Dagens Samhälle.

Mest läst