Strikt principiellt är det svårt att värja sig för argumenten. Om vi motsätter oss att små flickor könsstympas, så borde vi naturligtvis också sätta stopp för sedvänjan att skära bort förhuden från små pojkars penisar. Könsstympning som könsstympning. Har kvinnor rätt till sina kroppar, så har män det också.
Men som vanligt är livet föga principiellt – vilket sommarens heta debatt i ämnet visat. Och det är skillnad på kvinnlig och manlig omskärelse, både vad gäller motiven och konsekvenserna.
Kvinnlig omskärelse syftar, om vi accepterar den gängse förklaringen, till att begränsa och kontrollera kvinnors sexualitet. Den manliga omskärelsen däremot är till sitt ursprung ett yttre tecken på ett folks förbund med Gud.
Kvinnlig omskärelse får, i sina mer brutala former, mycket allvarliga känslomässiga och fysiska konsekvenser. Manlig omskärelse påverkar knappast vuxna mäns liv alls – tror jag.
Och ur ett västerländskt perspektiv finns ytterligare en väsentlig skillnad. Manlig omskärelse är en del av vår kultur – eftersom judendomen hör till vår kultur. Kvinnlig omskärelse hör däremot inte till västerländsk kultur. Det är ungefär som med alkohol och heroin. Båda drogerna är ytterst farliga och vanebildande. De är principiellt lika, men vi behandlar dem olika av praktiska skäl.
Alkoholen ingår i vårt sätt att leva. Att utplåna den har visat sig ogörligt. Alltså försöker vi lära oss att leva med alkoholen på ett förnuftigt sätt. Heroinet finns men går kanske fortfarande att hålla utanför samhällets normalitet. På liknande sätt bör vi förhålla oss till omskärelse.
I princip har Svensk barnkirurgiförenings ordförande Gunnar Göthberg rätt när han i tidningen Dagen beskriver omskärelse av pojkar som ett övergrepp på en försvarslös individ:
– Den här typen av omskärelse saknar medicinsk grund. Den är ett onödigt ingrepp som åsamkar barnet smärta och bryter mot barnkonventionen.
Men i praktiken tror jag att Göthbergs motstånd mot att landsting erbjuder omskärelse av små pojkar är kontraproduktivt. Pojkarna kommer att omskäras i alla fall, i tysthet, en del av klåpare, varpå Gunnar Göthberg och hans kolleger får ta hand om komplikationerna.
Vad är då vunnet? Och förbjuda? Vi förbjuder kvinnlig omskärelse därför att det är en sed vi inte vill ha in och därför att konsekvenserna är oacceptabla – jämför heroin. Att förbjuda manlig omskärelse som ett medel att få bort en sed tror jag lika lite på som att förbjuda alkohol. Risken är att den religiösa försvarsmuren kring omskärelsen i stället byggs högre.
Uppfattningen att icke omskurna judar skulle vara mindre judar än omskurna judar är förvisso svårbegriplig. Men livet är fyllt av svårbegripliga traditioner som finns därför att de finns. Många kristna anser att dopet är en bokstavligen nödvändig inträdesbiljett till Guds rike. Det är inte lättare att begripa.
Manlig omskärelse är ett övergrepp på barn. Men konsekvenserna motiverar knappast polis och domstol, som vid kvinnlig omskärelse.
Bästa sättet att på sikt få bort även den manliga omskärelsen är i stället att debattera och ställa kritiska frågor.
För vem gör ni det? Och varför gör ni det – bortsett från att ni gör det för att ni gör det och alltid har gjort det?
Som vanligt är livet föga principiellt