De rekordstora snömängderna i Sydsverige har gjort att efterfrågan på snöslungor vida överträffat tillgången och i butikerna är maskinerna restnoterade sedan länge.

Skulle man mot förmodan få chans att köpa en snöslunga är det dock skäl att besinna sig innan man slår till. Alltför nära till grannens hus eller välanvända gångstråk kan vara skäl att istället fortsätta kampen med skyffeln.

- Snöslungan kan mata i sig stenar och andra lösa föremål, och det gäller att ha utkastarröret riktat mot ofarliga regioner. Annars är det som att kasta sten på rutor, väggar och bilar, och man får tänka sig för så man inte skadar folk som går förbi, säger Stefan Frisk, chef för provningslaboratoriet hos Svensk maskinprovning i Umeå.

På företaget har man provat alla upptänkliga varianter av snöslungor vid ett par tillfällen under de två senaste decennierna. Prisklasserna, liksom kapacitet och utförande skiljer sig avsevärt åt. De minsta maskinerna finns för cirka 1 500 kronor med elmotor och med bensinmotor för runt 4 000 kronor. De har då en arbetsbredd på cirka 40 centimeter medan de riktigt stora kan kosta cirka 65 000 kronor och klarar dubbelt så stor bredd.

För den som har en begränsad yta, en garageuppfart och kanske en gång till husets entré kan det förmodligen passa bra med en enstegsslunga. Det innebär att maskinen har en skruv som både matar in snön och slungar iväg den.

- Den fungerar bra på små ytor. En enstegsslunga har kortare kastlängd och den kan räcka om man inte har några större snödjup, säger Frisk som rekommenderar att ägare av enstegsslungor går ut med jämna mellanrum under ett snöväder och ta bort snön så att den inte blir för djup.

Enstegsslungor finns i enstaka exemplar med eldrift där man får ansluta sladd till vägguttag, men de flesta drivs med mindre bensinmotorer.

För större områden och snömängder så är det bara tvåstegsslungor som gäller. Dessa maskiner har två mekanismer, en anordning som matar in snön och ett utkastarhjul som slungar iväg den genom ett rör.

Tvåstegsslungorna finns i två varianter, dels med hjuldrift, dels med banddrift, och de har olika egenskaper.

- Bandslungan är väldigt skonsam mot underlaget, och man kan ställa in hur djupt den ska ta. Den kan tas upp på ett platt tak utan att det skadas, säger Stefan Frisk.

Den hjuldrivna slungan förses som regel med snökedjor för att den ska kunna ta sig fram, och det innebär att risken för skador på underlaget ökar. Samtidigt är den betydligt snabbare och kan därmed röja större områden fortare än den bandförsedda snöslungan.

Stefan Frisk anser inte att det är någon större risk att en snöslunga skenar eller att man kolliderar med den. Däremot kan den bli farlig för föraren om den hanteras felaktigt.

- När snön är väldigt kram kan snöslungan täppas igen av isklumparna som bildas. Om man då stoppar in armar och händer och försöker peta och krafsa medan motorn är igång kan det gå riktigt illa, säger Frisk och nämner även exempel på hur folk har petat med käpp i utkastarröret och på så sätt kommit åt det roterande matarhjulet. Resultatet har blivit att käppen slungats ut mot föraren.

Om maskinen blir rejält tilltäppt och det blir tvärstopp finns en säkerhetsanordning, där en brytpinne går av istället för att hela konstruktionen ska gå sönder. Pinnen kan ganska lätt ersättas med en ny. Liknande konstruktion finns för propellern på utombordare.

Enligt Stefan Frisk är snöslungorna som regel driftsäkra maskiner och haverier beror oftast på ägaren.

- Det som tar stryk är motorn. Folk är dåliga på att följa instruktioner, som att byta olja efter varje säsong. När vintern är över glöms den bort i något förråd, och när sedan snön kommer är det bråttom. Den plockas fram och körs, och så kan det gå i flera år. Till slut havererar motorn, säger Stefan Frisk.

Han berättar att i Norrland, där snöslungor finns i åtskilliga villahushåll, är det vanligt både med elstart, strålkastare och uppvärmda handtag.

Vad har du själv för maskin?

- Jag har sådan tur att jag har en svåger som har traktor med stor snöslunga efter. Han kommer på morgnarna och släpper ut mig, om det behövs, säger Stefan Frisk och anförtror oss att han föräldrar i villakvarter i Dalarna klarar sig gott med en enstegsslunga för dubbelgaraget och gången fram till huset.