Dyraste kräftan inte alls bäst
Relaterat
Fakta
Flera arter
Flodkräfta (Astacus astacus) är enligt många kräftälskare i särklass godast. Den har minskat kraftigt på grund av pesten.
Signalkräfta (Pacifastacus leniusculus) kommer från Nordamerika och har sedan 60-talet planterats in på många håll i Sverige. Den är motståndskraftig mot kräftpest.
Turkisk smalklokräfta (Astacus leptodactylus) är den art som importeras från Turkiet. Enligt branschfolk är den en riktig delikatess om den produceras rätt.
Röd sumpkräfta (Procambarus clarkii) är den sort som importeras från Kina. Den finns också i Spanien och USA. Den är snabbväxande och når så kallad jumbostorlek på fyra till sex månader.
Kräftskiva i helgen? Då har konsumentpanelen ett tips – satsa på Lobsters kinesiska jumbokräftor.
- De har färsk god smak och stark lukt av dill, sade Svetlana Fotina.
Lobsters kinesiska var inte bara godast, utan också billigast. För mindre än en femtiolapp får man runt 20 kräftor av hög klass. Nytt för i år är att Coop saluför paketen.
Seacolds kinesiska jumbo har stått sig bra i GP:s kräfttest de tre senaste åren. 2007 hamnade de överst på prispallen. Förpackningen har blivit en tia dyrare sedan förra året men är fortfarande riktigt prisvärd.
Pandalus tvåkilospaket med 50 kinesiska festkräftor avancerade från fjolårets tre fyrar till fyra fyrar i år. Även den har ett sympatiskt kilopris, under 60 kronor.
- Så ska en kräfta smaka, tyckte Alexander Bareis.
Värda priset?
Testets enda färska kräftor – Pandalus turkiska som säljs vakuumförpackade – fick tre fyrar och frågan är om de är värda sitt skyhöga pris. För den summan kan man köpa fem paket av vinnaren – man får alltså 100 kräftor till ungefär samma pris som 20.
Icas kinesiska jumbo har genom åren stått sig bra i GP:s tester.
Pandalus turkiska jumbovariant utmärkte sig mest genom storleken.
- Det är hummervarning på dem, sade Sofia Bergman.
- Ja, de är liksom uppsvullna, men det är inte mycket kött i dem, sade Calle Ljungblad.
Ingen framgång för svenska frysta
Ullmos båda deltagare stod sig inte i konkurrensen. De svenska frysta gick inte hem hos panelen och de armeniska bergsjökräftorna fick övervägande snåla kommentarer som att de var slemmiga och luktade sjöväxt.
De var dock inte i närheten av det totala bottennappet – Pandalus spanska jumbokräftor som för andra året i rad fick en överkorsad fyr. Åtta av tio paneldeltagare satte den på sistaplats. Dags att ställa in kräftskivan, tyckte någon, andra klarade inte ens att äta upp hela.
De ljusaste kräftorna, som exempelvis de spanska, påminde somliga om havskräftor.
- Man jämför ju hela tiden med dem, de är som ett facit, sade Calle Ljungblad.
Lagen avgörande
Men Lillian Lendahl, född och uppvuxen i Vara, höll inte alls med.
- Jag föredrar sådana här flodkräftor, sade hon.
Lars Graninger tippade att själva lagen som kräftorna kokas i är helt avgörande för smaken – "och inte bara hur de har vuxit upp i sin lilla bäck".
"Djungel i butiken"
Temat med tester i allmänhet och kräfttestet i synnerhet var också på tapeten.
- Det är en djungel när man står där i butiken och tittar på ett antal snarlika paket. Om man bara äter tio kräftor per år vill man ju att de ska vara goda, sade Sofia Bergman och Lars Graninger beskrev en scen i Saluhallen någon dag tidigare.
- En dam som stod före mig i kön bad att få känna på kräftorna. Konsumentmakt liksom, sade han.
Testarna i Konsumentpanelen var: Alexander Bareis, 37, Sofia Bergman, 52, Svetlana Fotina, 26, Lars Grantinger, 42, Lillian Lendahl, 59, Inga Lindstedt, 87, Calle Ljungblad, 28, Habib Soleimani, 50, Felix Sörenson, 11, Carin Åkesson, 44.


























