Ilona Huss Walin
Galleri Box
t o m 12/12
Ilona Huss Walin har följt en religionslärare och en bildlärare när de undervisar. Hon har sedan låtit varsin skådespelare studera videodokumentationen av undervisningen. På galleri Box visas nu hur skådespelarna spelar lärarna i deras egna skolsalar, tomma på studenter. Resultatet blir en fascinerande fallstudie över hur disciplinering och motstånd faktiskt ser ut i praktiken. Valet av ämnen är centralt av flera skäl. Både religion och konst är utsatta för ett extremt hårt ideologiskt tryck just nu. Och i en tid då den helt missvisande uppdelningen mellan flumskola och kunskapsskola propageras av regeringsmakten, skär Huss Walins reflektion rakt in i vår samtid där allt sker i elevens namn, samtidigt som både eleven och läraren själv får allt mindre att säga till om vad gäller strukturen för lärandet.
Thomas Dahl
Galleri 54
t o m 12/12
Ett centralt löfte vid all form av modern utbildning är att eleven ska lära sig sätta sina egna gränser – att bli autonom. Trots att just självständighet ses som något beundransvärt, så råder det knappast något tvivel om att det dominerande idealet är underkastelse och likriktning. Att självständighet och underkastelse inte nödvändigtvis är motsatser blir dock tydligt i Thomas Dahls utställning på Galleri 54. Dahl har helt enkelt i klassisk konceptuell mening satt upp ett tydligt regelsystem för hur han spenderar sin tid. Med förstoringsglas i höger hand och blyertspenna i den vänstra har han med minimala triangelmönster skapat monumentala teckningar. När man närmar sig mönstret utan förstoringsglas tappar i alla fall jag fokus helt. I rummet finns även en kompost fylld med pennväss och pennstumpar, material från Dahls eget ekosystem.
Herman Fogelin
Bengt Heinö
Göteborgs konstförening
t o m 5/12
Bengt Heinö har inrett Konstföreningens lilla galleri med teckningar och skulptur om och från skogen. På väggarna hänger träinramade teckningar av skogslandskap. Om någon är tveksam till att det verkligen är skog, så har Heinö för säkerhets skull skrivit in ordet SKOG i en av teckningarna. Men här handlar det inte om något konceptuellt spel med ordet, inramningen och ämnet, även om just denna gest tillsammans med avsågade trädklykor presenterat på ett grönt podium, skulle kunna ge sken av detta. Istället är det i illusionen om en vardagligt självklar relation till naturen som Heinös konst har sin kvalitet.
Kontrasten till Herman Fogelins färgsprakande keramik och akvareller kunde knappast varit större. Till en början mår jag riktigt dåligt av Fogelins hemska keramiködlor. Men efter ett ha hämtat mig, inser jag att Fogelins krus och flaskor är sprungna ur Ostindiska kompaniets fynd under 1700-talets koloniala värld. Motivmässigt skapar han en egen länk mellan 1700-talet och det samtida Sverige.
