Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Konstkollektivet snö | Slå rot där ingen plats för rötter finns

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Konstkollektivet snö | Slå rot där ingen plats för rötter finns

    Gatutiggarens pappmugg har valsat runt på teaterscenerna i några år nu. Det är en frågvis liten detalj, både konkret och komplex. Stoppa något i eller gå förbi? Rör muggen mitt liv eller är den de andras fel?

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    teater

    teater

    Konstkollektivet snö

    Slå rot där ingen plats för rötter finns

    Texter: Caroline Andréason

    Regi, bearbetning: Karl Ekdahl

    Scenografi/kostym: Heidi Saikkonen

    Ljus och musik: Peter Weicht

    I rollerna: Caroline Andréason, Sergej Merkusjev

    Spelas på Teater Oskar (Dansbyrån) t o m 30/11

    I Konstkollektivet Snös nya föreställning Slå rot där ingen plats för rötter finns landar en låtsad spottloska i pappmuggen när Faktumförsäljaren utanför Systembolaget skojar med tiggaren intill. Humorn är delad, de brukar göra så. Men för den förbipasserande ser det ut som en kränkning.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    CAROLINE ANDRÉASONS ORIGINELLA texter blottar gliporna i de mest vardagliga situationer. Av det både lyriska och dramatiska materialet har regissören Karl Ekdahl format ett mångröstat scenkonstverk med monologer och dialoger, bandade intervjuer, kroppsgestaltning, dans, film, improvisation, rappakalja. Därtill scener på ryska, men andemening går fint fram.

    Skådespelarna Caroline Andréason och Sergej Merkusjev har arbetat undersökande, en metod som följt med in i föreställningen. Som när Sergej avbryter och frågar Caroline vad scenen de spelar handlar om. Skuld? Empati?

    Inget chockerande för den teatervane, men störningen förhöjer nerven och skärpan. Överhuvudtaget är uppsättningen ytterst bildmedveten, med ett performanceladdat rörelsespråk som är väl så expressivt som texten.

    HEIDI SAIKKONENS SCENOGRAFI med tidningspapper i långa gångar lägger ytterligare en läsning till vår medialiserade samtid. Lågbudgetestetiken understryker dessa frågor om utsatthet, gränser och solidaritet, förstärkt dessutom av danssalongens spegelväggar som öppnar rummet och framkallar dubbla perspektiv.

    Den collageföreställning som Snö presenterar är både rå och öm, jag tycker mycket om den. Påträngande angelägen – samtidigt smart, starkt spelad och kul. En frigruppspärla sent om året.