I Konstkollektivet Snös nya föreställning Slå rot där ingen plats för rötter finns landar en låtsad spottloska i pappmuggen när Faktumförsäljaren utanför Systembolaget skojar med tiggaren intill. Humorn är delad, de brukar göra så. Men för den förbipasserande ser det ut som en kränkning.
CAROLINE ANDRÉASONS ORIGINELLA texter blottar gliporna i de mest vardagliga situationer. Av det både lyriska och dramatiska materialet har regissören Karl Ekdahl format ett mångröstat scenkonstverk med monologer och dialoger, bandade intervjuer, kroppsgestaltning, dans, film, improvisation, rappakalja. Därtill scener på ryska, men andemening går fint fram.
Skådespelarna Caroline Andréason och Sergej Merkusjev har arbetat undersökande, en metod som följt med in i föreställningen. Som när Sergej avbryter och frågar Caroline vad scenen de spelar handlar om. Skuld? Empati?
Inget chockerande för den teatervane, men störningen förhöjer nerven och skärpan. Överhuvudtaget är uppsättningen ytterst bildmedveten, med ett performanceladdat rörelsespråk som är väl så expressivt som texten.
HEIDI SAIKKONENS SCENOGRAFI med tidningspapper i långa gångar lägger ytterligare en läsning till vår medialiserade samtid. Lågbudgetestetiken understryker dessa frågor om utsatthet, gränser och solidaritet, förstärkt dessutom av danssalongens spegelväggar som öppnar rummet och framkallar dubbla perspektiv.
Den collageföreställning som Snö presenterar är både rå och öm, jag tycker mycket om den. Påträngande angelägen – samtidigt smart, starkt spelad och kul. En frigruppspärla sent om året.
