Konstkollektivet snö | Flykt

Det har bara gått någon dag sedan EU ingick avtal med Turkiet om att få skicka tillbaka sina flyktingar dit, när det lilla Konstkollektivet snö har premiär för scenkonstverket Flykt. Och nog skorrar det betänkt, och nog synliggör det en rakt igenom förändrad diskurs, när vi vid ett tillfälle får lyssna en inspelning till Stefan Löfvens tal från manifestationen Refugees Welcome i fjol. Han talar om ett Europa som inte bygger murar, ett Europa som tar emot människor på flykt. Här sitter vi ett halvår senare, bakom murar, taggtråd och gränskontroller. Den Löfvenska visionen har aldrig synts mer fjärran.

Vi har utrustats med raggsockor och sitter torrskodda, bekvämt uppradade längs väggarna i Matteuskyrkans ljusmålade sal. Begravda under högar av filtar anas konturerna av skådespelarna Caroline Andréason och Jonas Fröberg. Publiken uppmanas att avtäcka kropparna, vika ihop filtarna, lägga dem på en prydlig rad längs scenkanten. Vi hjälper villigt till, vi är ju ett hjälpsamt folk. Men lika villiga är vi att plocka undan stolen en medmänniska sitter på, nästa gång vi ombeds hjälpa till. En man och en kvinna ur publiken lyder, lite generat, order om att tömma scenen på möbler.

Regissören Karl Ekdahl har tillsammans med ensemblen skapat en serie stämningsfulla scener, lika flyktiga som tematiken. I gränslandet mellan dans, rörelse, teater och poesi undersöks flyktbegreppet med engagemang, närvaro och en känsla av att vad som helst kan hända. Säkert är det några i publiken som får lust att fly vid de flertal tillfällen vi ombeds interagera.

Poeten Lina Ekdahl står för texten, som är poetiskt vardagsnära och på sina ställen plumpt humoristisk. Caroline Andréasons allvar och scennärvaro får emellertid orden att bottna, och gör övergången från den nattsvarta berättelsen om flickan på flykt undan tvångsgifte, till en komisk ordleksdialog, att kännas alldeles självklar.

Möjligen blir uppdraget så generellt att de snabba scenskiftena inte hinner beröra. Kvar stannar dock flera starka scener, som när den byråkratiska nutidsmänniskan flyr verkligheten genom viktiga papper och mötesanteckningar. En sak är säker, Konstkollektivet snö flyr inte från uppgiften att gestalta sin samtid.

Isa Andersson