Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 2
Snövit Hedstiernas bilder är toppen av ett isberg. [bilden beskuren]

Konsthallen | Frames and stages – Akademin Valand, masters i fri konst

Mikael Olofsson har sett Valands examensutställning på Konsthallen och anar att Snövit Hedstiernas bilder är toppen av ett isberg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konst

Konst

Konsthallen

Frames and stages – Akademin Valand, masters i fri konst

t o m 26 maj

Ett par verk sticker ut på Valands Mastersutställning på Göteborgs konsthall. Som Fredrika Andersons skulpturer, en lång serie avgjutningar i paraffin av hennes egna händer som härmar den religiösa gestiken i målningar från konsthistorien. Stympade från sina sammanhang blir de intressanta att tolka, vilande eller öppna eller trosvisst pekande uppåt mot den enda Guden, som i Leonardos Johannes Döparen (men nej, jag placerar nog den handen fel inser jag senare). Det vaxliknande materialet leder tankarna till tända ljus, bön och nedsmältning, i en taktil association också till uppgivelse, upplösning, uppgående i något annat.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Kanske finns det en religiös koppling också i Mikael Vesavuoris bidrag, åtminstone i titeln, Every last meal. Det är en naket minimalistisk installation av ready-mades: bucklade men oöppnade konservburkar utan etikett som står uppradade på metallhyllor, en anspelning på domedagsstämning, kollektiva rädslor, skyddssökande och uppbunkring. Verket ger inte ifrån sig så mycket, men tankarna runt det leder långt. Yrkesskadad som jag är får jag dessutom för mig att det stod Campells på burketiketterna innan de lossnade.

Som vanligt är det mycket på utställningen som inte syns – de större sammanhangen, som verken ingår i: inte alla klarar sig på egen hand. På separatutställningarna på elevgalleriet Rotor under terminens gång brukar många komma bättre till sin rätt. Enligt Jason E Bowman, ansvarig för masterprogrammet, så ”destabiliserar” utställningen ”eventuella önskemål från betraktaren om ett gemensamt narrativ eller tema”.

Det behöver inte nödvändigtvis betyda ”spretigt”. Men konflikterna runt Snövit Hedstiernas bidrag, som också nådde medierna, visar på något som bättre borde genomlysas: vem gör utställningen? Jason E Bowman kallar sig ingenstans curator. Bråket antyder en gråzon, men processerna bakom något så svårt som grupputställningar är intressanta och kanske borde lyftas fram i stället för att döljas.

Snövit Hedstiernas stora foton av kvinnor som betraktar sina kön i spegel känns annars inte särskilt kontroversiella, även om just det förstås kan vara en fråga om urval. Temat är tydligt nog. Jag misstänker att händelserna och berättelserna runt den omfattande seriens tillkomst är minst lika intressanta och att bilderna är toppen av ett isberg.

Bild - 1
Mest läst