Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Att läsa Magnus Haglund är att bli påmind om att musiken aldrig är något isolerat fenomen. Den sätter sig alltid i spel, skriver Stina Otterberg.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Konst som öppnar sig för allt som låter

    Magnus Haglund skriver om ljud och konst i sin nya bok. Som bäst är han när han överraskar med oväntade frågor, anser Stina Otterberg. Som undringar över hur musikens insida ser ut, eller vad vi ska göra med alla ljud som omger oss.

    Författaren och kulturskribenten Magnus Haglund är välbekant för denna sidas läsare. Nu ger han ut boken Lyssnare, en essä i tre sviter med ytterligare underavdelningar.
    I centrum står ljudkonsten och dess förvandlingar. Magnus Haglund har också skrivit en handfull böcker och en stor mängd tidskriftsartiklar, där hans musikintresse varit en röd tråd. Jag har ofta tyckt att Haglunds styrka som musikskribent inte minst handlat om hans förmåga att öppna upp musikverken och sätta dem i förbindelser med större förklaringssammanhang. Han är helt enkelt bra på att visa hur musik samverkar med andra konstformer – eller för den delen med medier, tider, platser och människor. Att läsa Magnus Haglund är att bli påmind om att musiken aldrig är något isolerat fenomen. Den sätter sig alltid i spel.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    I sin nya bok har Magnus Haglund valt Ulf Linde som samtalspartner, eller närmare bestämt Lindes legendariska bok Spejare som kom 1960. Den boken fungerade som ett startskott för ett estetiskt och teoretiskt nytänkande kring vad konst är och hur den blir till. Vad Ulf Linde gör i Spejare är att bjuda in betraktaren som medskapare genom att hävda att konsten är öppen och antiauktoritär. Ingen kan äga ett konstverk mer än någon annan. Man kan tillägna sig ett verk på olika sätt, och man måste inte gradera mellan riktiga och oriktiga konstupplevelser. Detta har blivit så självklart att det är lätt att glömma hur radikalt det egentligen var den gången.

    Haglunds Lyssnare är på många sätt skakad ur Lindes kappa, men som titeln anger vill författaren flytta uppmärksamheten från ting till ljud, från bild till musik. Essän fungerar dels som en matnyttig historielektion som går från tidigt 1900-tal och framåt och diskuterar vårt förändrade sätt att förhålla oss till ljud. Haglund lyfter fram teknologier som inte bara skapar allt från välljud till buller i miljön runt oss, men som också ger oss möjligheterna att spela in samma ljud och lyssna på dem igen. 

    Ett annat spår handlar om spelteorier och tankar om slumpens inverkan som varit viktiga för ljudkonsten. En replipunkt i boken där Haglund möter upp Linde blir förstås konstnären Marcel Duchamp – här behandlad som ljudkonstnär snarare än bildmakare, och vars ljudverk från tidigt 1900-tal förebådar konceptuella verk som kommer långt senare. John Cages tysta stycke 4,33 från 1952 är bara ett av många exempel. 

    På samma sätt som ljudkonsten tydliggör villkoren för själva lyssnandet – den får avgränsningarna mellan ljud och icke-ljud att upphöra som Haglund skriver – skulle man kunna säga att essäformen får läsandets och skrivandets processer att framträda. När Cage framförde sitt tysta stycke skedde det ju inte i frånvaron av ljud utan tvärtom under publikens stigande oväsen. På liknande sätt kunde man beskriva essän som form. Den är rörlig, oförutsägbar, personlig – och den kräver insatser från sin läsare. Essän är inte en fixerad genre utan fungerar snarare som förhållningssätt, kan man säga, och däri ligger också utmaningen för författaren; att fungera som något slags spelledare, ständigt beredd till nya förflyttningar.

    Här tycker jag att Magnus Haglund får kämpa ett tag innan han kopplar greppet i sin text. Ämnet är ju utmärkt, researchen gedigen, men det tar ett femtiotal sidor innan texten hittar sin andning och sin linje genom det rika materialet. Inledningen hade gott kunnat vara litet mer uppmärksam på läsaren med en och annan förklarande mening (man kan nog inte förutsätta en kännedom om Fluxusgruppen, till exempel). Jag hade också gärna sett att Haglund mer omedelbart etablerat sitt essäistiska tilltal snarare än att bitvis låta texten glida över i intervju eller reportage. 

    Men det tar sig, och Haglund skriver som bäst när han överraskar med oväntade frågor. Visst, de grundläggande frågeställningarna han plockar från Ulf Linde är bra (vem har makt över musiken?), men de konkret specifika är roligare och på sätt och vis mer tankeväckande. Till exempel: hur ser musikens insida ut? Det är ju en jättekul fråga, och som med de flesta riktigt bra frågor finns inte nödvändigtvis ett lika bra svar. Lika stimulerande är undran över vad vi ska göra med alla ljud vi omges av? Det vill säga: de ljud som är förment omusikaliska – buller, kylskåpssurr, sms-pling, och så vidare. Där ligger en av ljudkonstens stora insatser, förstår jag efter att ha läst Magnus Haglunds Lyssnare. Att vi plötsligt får syn på alla de ljud som vi annars är så vana vid att vi inte hör dem. De blir plötsligt lika tydliga som en bild. Som en ljudbild att speja efter.

    Fotnot:
    Magnus Haglund medverkar regelbundet på GP kultur, därför recenseras boken av Stina Otterberg, författare, litteraturforskare och kritiker i DN.
    Replipunkt är ett ord för skyddad plats att dra sig tillbaka till.