Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Kondition för fem timmar Wagner

    Annalena Persson tänkte bli polis men hamnade av en slump i operavärlden. Och efter en lyckad plan fick hon epitetet Wagnerspecialist. Nu sjunger hon Kundry i Parsifal som för första gången sätts upp på Göteborgsoperan.

    Sedan två år är Göteborgsoperan Annalena Perssons hemmaplan. Hon har just klivit ut från Wagners dova mörker på stora scenen och slår sig ned i foajén där vårvinklat solljus gör ögon smala. Med en språkmelodi som tydligt avslöjar hennes rötter i värmländska Koppom berättar hon om sin krokiga resa, om hur tillfälligheter och impulsiva infall ligger bakom att hon nu sitter här.
    För efter ett par år som musiklärare kände hon sig misslyckad. Hon bestämde sig för att göra ett drastiskt lappkast och bli polis. Men innan hon sökte till polishögskolan ville hon utsätta sig för oförberedda prov. En kompis tipsade att då borde hon träna sig genom att söka in på Operahögskolan, vilket hon gjorde - och kom in.
    - Det var ju väldigt märkligt för mig. Men jag blev så nyfiken på att ta reda på vad det var som de hörde, säger Annalena Persson.
    Under skoltiden kom hon fram till att en merit från någon sångtävling skulle hjälpa till att kratta manegen. Efter en stipendieresa till Richard Wagners födelseort Bayreuth föll lotten på den internationella tävlingen där. Hon var med 2003 och vann, både juryns och publikens pris.
    Då var hon 32 år, en ung mästare i de sammanhangen.
    - Efter det har jag blivit kallad Wagnerspecialist, säger Annalena Persson med ett skratt och berättar att det naturligtvis öppnat dörrar för henne.
    Wagners musik är inte precis något hon vuxit upp med, men nu håller hon honom som en av favoriterna, tillsammans med italienska mästare som Puccini, Verdi och Rossini, även om de inte skrivit för hennes röst.
    För att bli en bra Wagnersångare krävs extra god fysik, menar Annalena Persson och berättar att hon grundat väl efter flera år som bland annat aerobicstränare.
    - Det är så med Wagner att det är väldigt långa verk och du ska vara på scenen väldigt många timmar. Därför kräver det både väldig muskelkondition och en god sångkondition. Där brister det ofta, för folk orkar inte ända fram till slutet. Men jag har mycket extramuskler att ta till när det börjar bli slitsamt.
    Hon menar också att kvinnorna i Wagners operor inte alls är kuvade, vilket hon ibland får höra. Visserligen går de i döden för andra, men de gör det av egen övertygelse, menar hon. För första gången ska hon nu göra rollen som Kundry, den förföriska tjänarinnan. Annalena Persson beskriver uppgiften som en mental rening.
    - I de andra sjunger jag hela tiden. Men här får jag en tredje akt där jag bara har två ord och sedan ska vara närvarande hela tiden. Det gör att jag måste studera hela operan på ett annat sätt och vara totalt inne i vad andra håller på med. Jag kommer in med skit i omloppet och ut fullständigt ren.
    Parsifal blev Richard Wagners sista verk och han dog bara några månader efter att den hade premiär i Bayreuth 1882. Den omkring fem timmar långa operan kretsar kring katolsk mysticism och filosofier om varats eviga lidande. Den innehåller ingredienser som är välbekanta i dessa Da Vinci-kodtider: munkar, den heliga graalen och Jesu blod.
    Operan hade Sverigepremiär i Stockholm 1917, men har aldrig tidigare spelats i Göteborg. Att premiären dröjt så länge har ingenting att göra med kvaliteten, enligt scenografen Lars-Åke Thessman.
    - Det är helt enkelt för att det är oerhört resurskrävande för ett operahus. Verket kräver en stor orkester och kör. Musiken är otrolig. Jag tror nog det är hans bästa opera, åtminstone om man bara lyssnar. Jag kan inte undgå att bli berörd och varje gång jag ser och lyssnar till repetitionerna blir jag lika tagen.
    Lars-Åke Thessman samarbetar åter med den grekiske regissören Yannis Houvardas, kostymören Karin Erskine och ljusdesignern Torkel Blomkvist; teamet låg senast bakom Göteborgsoperans version av Kvinnan utan skugga.
    Redan för nära två år sedan började de diskutera upplägget. Thessman hade några angenäma dagar i Aten där Houvardas presenterade sin vision och åkte sedan hem och började skissa i ateljén i Stockholm.
    I deras version understryks Parsifals livsresa från ett barn till en erfaren man och de religiösa symbolerna är nedtonade; exempelvis finns den heliga graalen inte med på scenen. De etablerar också två världar, dels Amfortas och graalriddarnas underjordiska värld vars heliga bad har torkat ut, dels Klingsors rike ovan jord där det finns gott om vatten, men fruset till snö och is. På en punkt spricker isen och blir en kanal mellan världarna.
    Några häftiga specialeffekter à la Spielberg erbjuds dock inte, enligt Lars-Åke Thessman. Allt ligger på det subtila planet, säger han och förklarar att han alltid lutar sig mot librettot, musiken och regissörens ord. Utifrån dem har han scenografiskt sett till att den undre världen expanderar under spelets gång och går från liten och klaustrofobisk till stor och labyrintisk. En nyckelstrof i den processen är orden "Zum Raum wird hier die Zeit" vilka föregår den graalceremoni, som munkarna fastnat i och hela tiden upprepar.
    - Det betyder "här blir tiden rum". Det är nästan ordagrant relativitetsteorin som Einstein kom fram till 30 eller 40 år senare. Hos Wagner finns en oerhört medvetenhet om rummet, vilket också varit väldigt viktigt för mig att ha som inspiration när jag jobbat, säger Lars-Åke Thessman.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.