Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Knitting peace | Stora teatern

Nycirkus

Nycirkus

Knitting peace

Stora teatern

Idé och regi: Tilde Björfors

Publik: Full och entusiastisk salong.

Bäst: Ilona Jäntti i luften.

Sämst: Man missar det som händer i golvhöjd på Stora teaters scen

Stickning har blivit en tidens trend, bland annat som protest och konsthappening. Men få kan sticka i det format som Cirkus Cirkör behärskar. Med sin nya föreställning Knitting peace vill cirkusdirektören Tilde Björfors och hennes ensemble försöka förbättra världen med hjälp av maskor och garn. Och lite hoppfullare om framtiden blir i alla fall jag av deras två timmar på Stora teatern.

Aino Ihanainen är artist i handstående, men också en fullfjädrad stickkonstnär. Hon stickar in oss i föreställningen med stora maskor – och underarmarna som stickor. Hennes scenbild är ett trassligt nät – tänk spindelväv, men med grövre trådar. En bild av vår kaotiska värld som i hotar att rämna. Men hur sargad och gles tiden än är hittar flinka fingrar och fötter fäste.

Knitting peace erövrar inte med bombastiska, ekvilibristiska nummer på rad. Tvärtom finns i botten en mjuk och eftertänksamt nedtonad stämning. Den hålls fint samman av musikern Olof Gothlin som är enmansorkester på en egen cirkushylla.

Nystan och trådar rullas fram mellan nycirkusens klassiska tyger. Idén och materialet håller nästan hela vägen ut. Allt går i vitt med någon grå ton. Det här är nycirkus byggd på poesi i stället för en berättelse. Underbart njutbart – och med andlösa stunder inför kroppens förmåga.

De fem artisterna har sina specialiteter. Jens Engman är, liksom Aino Ihalainen, handstående artist men också dansare. Ilona Jäntti är luftakrobat, lätt och smidig som en fjäder i luften. Ändå stark och exakt. Hennes klättring uppför linan med en stor boll är bara början, vackra nummer i tyg och ring kommer också.

Matleena Laine sjunger suggestivt och klättrar livsfarligt på stegen med försvinnande pinnar medan lindansaren Axel Weibel balanserar både på och mellan linorna – hur de än är spända. Och så spelar han fiol också, samtidigt.

Numren löper som ett flöde, sällan stört av applåder. De blir desto fler när det är slut. Den täta helheten och det charmigt omfamnade samspelet mellan aktörerna gör, lika mycket som de enskilda bedrifterna, Knitting peace till stark och hoppfull upplevelse.

Stickning i storformat. Cirkus Cirkör försöker förbättra världen med hjälp av maskor och garn.

Mest läst