Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Klungan-Olof sätter upp folklustspel

    På självaste midsommarafton kommer teater- och humorkvartetten Klungans frontfigur Olof Wretling ut som regissör av folklustspelet "Värmlänningarna" på Ransäters hembygdsgård. -Det känns som ett jättehandslag mellan Värmland och Västerbotten, säger mannen med karaktärer som nycirkusartisten Katla i rollgarderoben.

    Skådespelaren, komikern och regissören Olof Wretling förknippas kanske mest med radioprogrammet "Mammas nya kille" och humorgruppen Klungan. Nu kan han också titulera sig regissör av folklustspel och därmed byts de karaktäristiska uppstoppade djuren från Klungans föreställningar ut mot naturens verkliga.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    -"Värmlänningarna" är ett riktigt sorglustspel där det sorgliga är sorgligt och det glada glatt. Det är ett verk med så många nivåer av känslor, vilket orkestern och kapellmästaren möjliggör att illustrera. Och mitt i allt finns bondkomiken. Jag är jättepeppad!

    Indirekt regidebut

    Valet att med "Värmlänningarna" debutera som regissör av andras texter beskriver Olof Wretling som helt naturligt.

    -Jag har blivit tillfrågad om att sätta upp just "Värmlänningarna" flera gånger tidigare, men har alltid tackat nej för att jag har känt att jag inte har vågat. Men så såg jag stumfilmen från 1921 och allt föll på plats.

    Med sin uppsättning hoppas Olof Wretling kunna tillföra något nytt och samtidigt värna om traditionen. En roll som har fått ett helt annat utrymme i hans version är Löpar-Nisse, här spelad av Fredrik Sjöstedt, som i originalmanus egentligen bara har en enda stor monolog, men som syns desto mer i just stumfilmen.

    TT: Och vem är Löpar-Nisse i din uppsättning?

    -Han är lite som Allan Edwalls Paradis-Oskar i "Rasmus på Luffen". Det är förebilden: att göra den där sorglösa vandringsmannen och berättaren vars roll jag har låtit utportionera genom hela pjäsen. Så på ett sätt är det ett helt nytt spel publiken får se.

    TT: Klungans uppsättningar präglas mycket av dialekter och glesbygdsromantik. Finns det en släktskap mellan dem och "Värmlänningarna?"

    -Ja, det gör det nog. När jag kläckte idén om hur jag skulle forma verket så kände jag som västerbottning mig i varje fall helt hemma i den värmländska sagan: det muntliga berättandet och vandringssagan. Det känns som ett jättehandslag mellan Värmland och Västerbotten.

    TT: Kommer ett Klunganfan känna igen sig?

    -Ja. Om man gillar Klungan och karaktären Orren. Jag har faktiskt under åren tryckt in namn i Klunganföreställningarna som är hämtade från "Värmlänningarna". Som Jan vid sjön! Så kan man sin Klungan kommer man att känna igen en del. Dessutom har jag lurat in Carl Englén och låtit honom spela prosten. Men framför allt handlar pjäsen om kärlekshistorien mellan Erik och Anna.