Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Klimatvinsten vi får av lättare stål är försumbar

Det går inte att rädda miljön genom att fortsätta bygga på samma sätt fast med nya material. Tillväxtens gränser är tydliga – däri ligger det allvarliga dilemmat, skriver Stellan Tengroth.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Replik

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Stål och Miljö, 18/8

Bo-Erik Pers, Jernkontorets VD, skriver om den klimatnytta som stålindustrin kan bidra med genom höghållfasta stål, där lättare bilar och byggnader är välkomna bidrag till en hållbar värld.

Pers illustrerar effekten av viktbesparingen med några sifferexempel och jag har ingen anledning att misstro storleken på de minskade koldioxidutsläppen – men genom att inte relatera dem till de faktiska utsläppsnivåerna framstår klimatvinsten som gigantisk medan den i själv verket är marginell. En europeisk fordonsflotta med stål av högre kvalitet skulle enligt honom ge en besparing på åtta megaton koldioxid, men utslaget på Europas drygt 700 miljoner invånare innebär det ungefär tio kilo per person. I jämförelse med svenskens utsläpp på 11 000 kilo per person (baserat på vår konsumtion enligt Naturvårdverket) är det tyvärr försumbart.

Blygsamt globalt sett

I ett annat av exemplen nämner han att den globala vinsten med höghållfasta stål i byggnader skulle motsvara tre gånger Sveriges utsläpp av växthusgaser, men återigen är det som att jämföra äpplen och päron. Om den globala minskningen i stället relateras till hela jordens befolkning blir resultatet blygsamma 20 kilo per capita.

Tillväxt en övergående fas

Minst lika allvarlig som de förvillande siffrorna är Jernkontorets aningslösa tro på fortsatt tillväxt. Det må vara besvärande att ta till sig, men tillväxt är alltid en övergående fas, där BNP inte utgör något undantag. Tillväxtens gränser är i dag tydliga, men som Pers mycket riktigt skriver finns ett allvarligt dilemma i att den fattiga delen av världen vill följa vårt exempel. Om inte vi är beredda att ompröva vår konsumtion och vårt sätt att leva kan vi inte förvänta oss att andra ska undvika våra misstag.

Jag önskar Bo-Erik Pers lycka till i kontakterna med Åsa Romson. Det råder ingen brist på viktiga frågor att diskutera.

Stellan Tengroth

författare, civilingenjör och tillväxtrealist