Överenskommelsen betyder att FN-processen räddas efter att ha hotats av total kollaps efter mötet i Köpenhamn för ett år sedan.
–Jag är trött men jätteglad. Vi fick upp processen ur diket. Det här gör det möjligt att gå vidare, säger miljöminister Andreas Carlgren (C).
Den svåraste stötestenen var hela tiden framtiden för det nuvarande klimatavtalet, Kyotoprotokollet.
Kina, Indien och andra u-länder kräver att avtalet förnyas när det löper ut 2013, eftersom det är det enda bindande avtal som existerar. De ser det som en garanti för att i-länderna tar huvudansvaret för minskningen av växthusgasutsläppen.
Men USA är inte med i avtalet, och Kina omfattas inte av några bindande krav eftersom landet klassas som ett u-land. Ingen förutsåg vilken utsläppsjätte Kina skulle utvecklas till när avtalet togs fram på 90-talet.
Kyotobeslut uppskjutet
Det har lett till att länderna som binds av Kyoto numera bara svarar för 27 procent av de globala växthusgasutsläppen.
Detta har Japan, Kanada och Ryssland ledsnat på. Under Cancúnmötet har de hotat med att hoppa av avtalet om inte Kina och USA också omfattas av bindande krav i framtiden.
I överenskommelsen är därför skrivningen om Kyoto medvetet otydlig – för att få japanerna och de andra att gå med på texten. Man öppnar bara försiktigt för en förnyelse av avtalet, inte mer. I praktiken har man skjutit på det avgörande beslutet.
Däremot lyckades man få in ländernas utfästelser från Köpenhamn i texten. Det innebär att utfästelserna nu är en officiell del av FN-processen.
–Det innebär att vi öppnar för ett avtal som omfattar 85 procent av världens utsläpp i framtiden, inte bara 27 procent som är fallet med Kyoto, säger Carlgren till TT.
Bolivia kördes över
Andra framgångar var beslutet om att inrätta en grön klimatfond, GCF, som ska ge stöd till klimatåtgärder i de fattigaste länderna, en fortsättning på programmet för att hejda regnskogsskövlingen, samt en text om insyn i u-ländernas klimatrapportering.
Det sistnämnda har Kina varit motståndare till, men nu köpte man kravet. Kineserna var över huvud taget positiva till överenskommelsen, liksom USA, Japan och EU. Även de afrikanska länderna och de små utsatta önationerna prisade slutdokumentet.
Sällan har en sluttext prisats så högt av en överväldigande majoritet av länderna.
Mötesordföranden, Mexikos utrikesminister Patricia Espinosa, hyllades växelvis som en hjältinna och gudinna av talare efter talare.
Enda motståndet kom från de latinamerikanska socialistländerna Bolivia, Venezuela och Kuba. Till slut var bara Bolivia kvar. De krävde extrema utsläppsminskningar av i-länderna och vägrade godkänna texten.
Det hjälpte dock inte. Till slut klubbade Espinosa överenskommelsen ändå och körde helt enkelt över Bolivia. Bolivianerna protesterade och framförde att konsensus ska styra alla FN-beslut men Espinosa replikerade:
–Konsensus innebär inte att ett land kan lägga in veto mot de övriga 193 länderna.
Efter två veckors hårda förhandlingar enades FN:s klimatmöte i Cancún om en ny global uppgörelse, som bland annat innehåller detta:
Manar till "stora nedskärningar" av globala utsläpp, för att nå tvågradersmålet. Öppnar för att målet, om en högsta temperaturhöjning på jorden, skärps till 1,5 grader Celsius.
Fastställer Köpenhamnsmålet om i-länders minskningar à 25–40 procent 2020 jämfört med 1990. Detta mål ingår i Kyoto, och omfattar därför inte USA.
Upprättar GCF (Green Climate Fund), ett nytt fondorgan som ska fördela miljöpengar bland världens fattigaste länder. Från 2020 ska fonden omfatta 100 miljarder USA-dollar per år.
Manar till gemensamt arbete för att hejda skogsskövling, en avgörande miljöfaktor eftersom vegetation binder växthusgaser.
Manar rika länder att diskutera en skärpning av de utsläppsminskningar som ingår i Kyotoprotokollet, "för att säkerställa att det inte blir något glapp" när avtalet löper ut vid årsskiftet 2012–13. Frågan skjuts i praktiken därmed upp till nästa klimattoppmöte, i Durban i Sydafrika om ett år.
(TT-AFP-Ritzau)
Kyotoprotokollet är det enda existerande bindande klimatavtalet. Det fick sitt namn efter den gamla japanska kejsarstaden där världens länder träffades 1997 och enades om att förhandla fram överenskommelsen.
Hela processen såg ut att stjälpas när USA hoppade av 2000. Men avtalet blev ändå verklighet 2001 i Bonn när de övriga länderna tog det slutliga beslutet att sätta upp protokollet.
Protokollet återspeglar hur världen såg ut för tio år sedan. Det ställer inga krav på u-länderna eftersom få förutsåg vilken utsläppsjätte Kina skulle utvecklas till.
Det har gjort avtalet relativt begränsat. De länder som har åtaganden i protokollet svarar numera bara för 25 procent av världens samlade växthusgasutsläpp. (TT)