Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kina kan bygga spår i väst

Norrmän, kineser, britter, tyskar och saudier – det är deras vilja som framtiden hänger på för allt fler människor i Göteborg. Och snart kan det vara Kina som drar våra nya järnvägsspår.

I somras var, enligt den information jag har, minst två stora kinesiska bygg- och anläggningsbolag på besök i Göteborg.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det minsta omsätter runt 20 miljarder kronor. Det största är större än alla de stora svenska konkurrenterna tillsammans – Skanska, Peab, NCC med flera.

Kineserna var intresserade av de större västsvenska infrastrukturinvesteringar som det pratas om. Ett av företagen hade med sig en kinesisk bank – ifall det skulle behövas kapital.

Ett av projekten som nämndes är snabbtåget mellan Oslo-Göteborg-Malmö-Köpenhamn.

I mitten på december kommer besked om EU ställer upp med pengar för en fortsatt studie av detta gigantiska tågprojekt. Det är långt kvar till beslut.

Men på andra områden har det utländska inflytandet över västsvenska intressen redan kommit mycket långt.

Från 50 olika länder

På tio år ökade antalet göteborgare med utländska arbetsgivare nästan 40 procent. De utlandsägda företagen blev drygt tusen fler – från 1 226 till 2 261. De kommer från mer än 50 olika länder.

På ett enda år tog Kina över från USA som landet som sysselsätter flest människor i Göteborgsregionen. Totalt har minst 75 000 människor nu sin direkta försörjning från utländskt ägda företag.

Det blir ännu fler om Saabaffären lotsas hela vägen fram till ett helkinesiskt övertagande.

Göteborg har en lång, lång tradition av internationella affärer. Vi har byggt vårt välstånd på beroendet av andra länder. Alternativet att inte vara öppen mot omvärlden finns inte.

Men statistiken över utlandsägande (från 2009), som Business Region Göteborg står bakom, visar en samhällsutveckling som har gått väldigt snabbt. Kanske snabbare än vi som bor i Göteborg har uppfattat.

Inte ens Kalle är svensk

1990 känns inte som ett uråldrigt årtal. Men det var en tid då Volvos personbilar fortfarande var inhemska och Kalles Kaviar från Abba (nu norskt) var det svenskaste som fanns.

Då fanns bara 618 utlandsägda företag i Göteborgsregionen och endast 18 000 människor jobbade i företag som inte hade svenska ägare.

Ändå var det då vi på allvar började bekymra oss över att beslut som avgör framtiden för tusentals västsvenskar – klubbas av okända människor i styrelserum i en helt annan del av världen.

MARIAH: Man kan se trenden som en möjlighet och inte bara som en risk. Det signalerar ju att Sverige har värden som är attraktiva för globala aktörer. Vi behöver se hur vi kan använda det till vår fördel.

Jan Jörnmark går på samma linje. Han tycker att det är en självklar och helt nödvändig utveckling.

JAN: Jag kan inte se några problem med utlandsägande. Vi är mer beroende av det än nästan alla andra europeiska länder. Vi behöver fräscht kapital och nya idéer utifrån för att vara konkurrenskraftiga. Problemet uppstår när vi inte längre är intressanta, eller när köparna uppfattar våra företag som passé.

Det kommer snart mer

Det är alltså bara att förhålla sig till den nya verkligheten. Det kommer mer. Göteborg trappar just nu upp sina ansträngningar att marknadsföra regionen för att dra hit ännu mer utländska investeringar.

"Säljinsatserna" riktas särskilt mot två branscher i sex länder: It/teknik och life science i Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Norge, Indien och Kina.

Brittiska Hardstaff, som utvecklar bränslesystem med metandiesel för lastbilar, är ett helt färskt exempel på en sådan inflyttare. Beslutet togs för någon vecka sedan.

Norska "hem-mys"-kedjan Nille (med nya brittiska ägare) är ett annat. De förebreder butiksetableringar på bred front i Västsverige, enligt mina uppgifter.

En annan sida av saken

Den andra sidan av saken är att västsvenska företag köps upp, förlorar kontrollen över sitt eget öde och till och med försvinner ut ur landet.

Först brukar huvudkontor med marknads- och finansavdelningar ryka. Sedan finns risken att forskning och utveckling läggs ihop med köparens andra enheter.

JAN: Problemet uppstår när man sålt arvssilvret, och alla dessa företag blivit delar av globala produktions- och logistikkedjor – klarar vi då av att reproducera och utveckla vår kunskap? Är vi medvetna om vad som krävs av oss?

Carmel Pharma i Mölndal, som vi talade om förra veckan, är ett exempel. Den nya amerikanska ägaren tog ett snabbt flyttbeslut. Efter den affären skrev upprörda människor till mig och talade om "stölden av Carmel".

Starka ägare vågar mer

Nytt kapital, fler försäljningskanaler och större strukturer kan förstås också skapa möjligheter. Och en stark ägare kan åstadkomma bra saker.

PER: Bara två biltillverkare vågar ta risker. BMW med design – Toyota med teknik. Båda med starka ägarfamiljer. De har sina problem, men har ändå blivit de mest respekterade i världen. Medan konkurrenter tagit rygg på dem. Det viktiga för Saab och Volvo nu är att ha engagerade ägare, inte vad de heter eller bor.

Det är också vad den än så länge lilla motorutvecklaren Alternative Fuel Vehicle Sweden (AFV) i Göteborg hoppas på.

I mitten av oktober köptes AFV upp för 50 miljoner kronor av betydligt större kanadensiska Westport.

AFV:s teknik finns i Volvo V70 Bi-Fuel. Men marknadschefen Mats Christensson skriver till mig att han nu hoppas att den nya ägarens kompetens och finansiella muskler kommer att ge nya stora möjligheter. De tänker utveckla "framtidens snåla gasmotorer i världsklass för Volvo PV".

Om det verkligen blir så återstår att se. Det går inte att ta ut sådana segrar i förskott. Men förutsättningarna har antagligen förbättrats.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.