Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Pressbild

Kent | Tigerdrottningen

Skivrecensioner Efter nitton år gör Kent fortfarande storslagen rockmusik. Johan Lindqvist har lyssnat på ett starkt album.

Rock

Rock

Kent

Tigerdrottningen

(Universal)

Bara det att Kent efter nitton år och elva album fortfarande är ett intakt band som gör skivor och turnerar tillsammans är anmärkningsvärt. De andra tongivande grupperna från det svenska 90-talet är borta sedan länge. Kent är däremot lika stora som någonsin tidigare. Att de dessutom alltjämt gör angelägen musik som borrar sig utanför de mest hängivna fansens cirklar är imponerande.

La Belle Epoque, förstasingeln från den här skivan, omfamnades av fans och kritiker och kidnappades omgående av såväl kulturkrönikörer som ungmoderater. Det påstods att Kent gjort ett inlägg i valdebatten. Kent själva höll tyst och lät låten stå för sig själv. Förstås.

Kent har på sätt och vis varit ett politiskt band redan från dag ett, om inte annat i sitt konsekventa förhållningsätt till omvärlden. Solglasögonen och envisheten med att aldrig le på bild bottnar inte bara i en rockestetisk tradition, som möjligen kan tyckas ansträngd och sökt, men handlar mer om att behålla kontrollen och värna integriteten. Vilket förstås kan ses som ett politiskt ställningstagande i ett samhälle där allt är till salu.

På nya skivan blir man ännu tydligare. Till massiv rockmusik, Kent har sällan låtit såhär maffigt och kompakt, sjunger Jocke Berg sånger som i de allra flesta fall handlar om sorg och saknad. Det som fattas berättaren i låtarna är allt från förhållanden som stannat av till ett sammanhang som känns både mer rimligt och mer brännande när vardagarna flyter likt kvicksand.

”Jag vet vad tiden är värd. Och tiden rinner iväg En gång var jag miljonär när vi hade all tid i världen”, konstaterar Jocke Berg.

Kent, och många av oss som lyssnar, är den sista generationen som har egna minnen från det svenska folkhemmet. Vi är präglade av tryggheten som också kunde upplevas som överbeskyddande, ett väl fungerande och omhändertagande system som också kunde göra att man kände sig kringskuren och instängd. I Kents låtar inte sällan en historia som iscensätts i högstadiekorridorer och på skolgårdar. Mellan raderna erkänner Kent att vi själva deltagit i nedmonteringen, om inte annat genom att vara passiva i våra nyrenoverade hem.

”Vi kom från sossestäder (bortom gränser som alla andra har) Där allt näsblod som vi spillt (blev till gränser som man måste dra)” heter det i den fullkomligt magnifika klassreselåten Din enda vän.

I stillsamma Simmaren blir politiken ännu tydligare. ”Dom rear ut mitt hemland. Konkurrensen ska vara fri. Så ta ditt liv i egna händer, ingen lägger sig i” och sedan en slags bön ”Lyckan är din ensak. Lyckan är privat. Men sorgen måste delas, annars blir den alldeles för stor.”

Godhet är en sådan där elegant, blå smackadang-dänga som Kent får till ibland och avslutande Den andra sidan är ett rockpalats i skinande svart, marmor. Innan himlen faller ner är dock lite för mycket goth för min smak och kanske det mest Imperiet-liknande Kent har gjort. Nej, detta är inget fullkomligt helgjutet Kent-album även man stundtals hittar de där stringenta, knivskarpa konturerna som finns på deras allra starkaste plattor.

Man kan förstås kritisera Kent-männen för att på ett självömkande vis manifestera sina fyrtioårskrisande men i grunden lyckligt lottade liv. Man kan anklaga dem, trots att de spelar på Ullevi, för att vara snäva och bara predika för sin egen krets.

Men innan man pekar finger ska man komma ihåg att Kent som få eller inga andra konsekvent vågar vara pretentiösa, storslagna, allvarliga och känslosamma. Dessutom har man gjort ännu ett starkt rockalbum.

Mest läst