Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Press

Kent | Jag är inte rädd för mörkret Kent + Jesper Waldersten | Lägg er inte i!

Skivrecensioner

FotobokRock

Fotobok

Rock

Kent + Jesper Waldersten | Lägg er inte i!

Kent | Jag är inte rädd för mörkret

(Telegram)

(Universal)

Rockmusik handlar alldeles för mycket om att upprätthålla fasader. Det är därför rockmusik ljuger så ofta. Det är därför rockband ruttnar bit för bit från insidan till dess att allt som återstår är ett tomt, rynkigt skal som slår på en gitarr. Jag har många olika exempel men just nu råkar jag tänka på The Stooges på Way out West och hur Iggy Pop inte ens orkade spotta på fotograferna utan bara dreglade på sin egen bröstkorg samtidigt som resten av bandet misslyckades med att dölja hur mycket de längtade hem till grillen och golfen.

Att Kent numera spelar in sin platta på en fransk gård, presenterar en tjock tung fotobok och passar på att lansera ett "prestigevin" från Toscana är därför förstås helt i sin ordning. Det är till och med ett sundhetstecken. Kent är inte längre bandet som festade hårdare än alla andra och delade lägenhet i ett av höghusen vid Frölunda torg under skivinspelningen.

Det finns visserligen många, inte minst journalister, som fortfarande vill fösa in Kent i en indiefålla som de aldrig har varit i närheten av på den här sidan Isola. Kent är Sveriges största rockband bestående av ganska välsituerade, medelålders vita män i Stockholms innerstad med förfinad, lätt pretentiös smak. Jocke Berg befinner sig betydligt närmare Ulf Lundell, (han sjunger till och med om att åka ensam i bil genom Europa) än Henrik Berggren.

Men det är också eftersom de vågar se sig själva, och till och med släppa in en fotograf på bara skinnet och själen, som de fortfarande kan göra riktigt bra skivor. Kent Walderstens tjocka fotobok Lägg er inte i! skildrar inte bara inspelningen av skivan, bilderna och målningarna visar också ett band med skavanker på både insidan och utsidan. För att vara så snygg är det en avslöjande bok. Kent håller kanske masken i media, men lyssnar och tittar man ur publikens synvinkel, och inte minst studerar deras på ytan ansträngda självbild, låter de snart sköldarna falla till marken.

När Ulf Lundell släppte På andra sidan drömmarna var han 46 år och sade något om att ingen under 43 kunde förstå skivan. Det var förstås drygt sagt men han hade en poäng. Och på samma sätt är Jag är inte rädd för mörkret en skiva med texter som Jocke Berg inte hade kunnat skriva för tio eller kanske ens tre år sedan.

Människorna på den här plattan, kanske är de Jocke Berg allihop men det spelar mindre roll, befinner sig också på andra sidan drömmarna. Redan i inledande 999 handlar det om svikna ideal och brända barndomsmarker. "Jag förrådde min klass i en vallokal", sjunger han i Isis & Bast och i Beredd på allt är texten bara en enda lång kamp om att hålla ensamhet, utanförskap och ångest på armlängds avstånd. Han hinner till och med en skildring av psykisk sjukdom innan avslutande Hänsyn sätter hoppet till en enda människa som förlåter och lämnar en möjlig öppning mot ljuset.

Möjligen är det också därför Jocke Berg kan sjunga så utan åthävor. De här texterna behöver inga vokala understrykningar. De bär ändå.

Sammantaget är detta de tyngsta, mest ambitiösa och välskrivna texter som Jocke Berg har fått ur sig. Och, jo, naturligtvis är han livrädd för mörkret. Det är därför han har ett rockband som försöker spela bort det så som alla riktigt bra band försöker göra.

Efter ett par ganska trötta skivor har Kent hittat fokus igen. Nu låter de inte längre som killar som söker tröst i pojkrummets skivsamling utan i stället fullt ut vågar vara "det stora rockbandet".

Bild - 2
Bild - 1
Mest läst