Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Kenan Malik: Yttrandefriheten måste även gälla otäcka åsikter

Den franske komikern Dieudonné M’Bala M’Bala har figurerat flitigt i rättssalarna på grund av sina antisemitiska utspel. Men att bannlysa honom skulle inte eliminera orsakerna till att människor stöder honom, skriver Kenan Malik.

Låt oss tala klarspråk: Den franske komikern Dieudonné M’Bala M’Bala, som är huvudpersonen i ett aktuellt bråk om antisemitism, står för intolerans. Men det faktum att han är intolerant innebär inte att alla hans anhängare är det, och inte heller att han bör censureras. Debatten om Dieudonné tydliggör mycket av den förvirring och blindhet som genomsyrar dagens politik.

Den senaste kontroversen kring komikern började när Nicolas Anelka, en fransk fotbollsspelare som spelar i engelska Premier League, gjorde ”la quenelle” som målgest. ”La quenelle” är en åtbörd som Dieudonné har gjort populär och som är en blandning av en ”uppochnervänd” nazisthälsning och bras d’honneur, en traditionell fransk förolämpande gest som betyder ungefär detsamma som ett uppsträckt långfinger. Vissa anser att la quenelle är ett uttryck för hat mot systemet, medan andra ser den som en antisemitisk smädelse. I själva verket är den bådadera och Dieudonnés framgångar vilar på hans förmåga att förena dessa två.

Dieudonné inledde sin karriär som en satirisk, ganska surrealistisk, ofta stridslysten, men i allmänhet välmenande iakttagare av det franska samhället och i synnerhet dess rasmässiga och etniska egenheter. I början av sin karriär uppträdde han tillsammans med den judiske komikern Élie Semoun.

Men under de senaste tio åren har Dieudonnés föreställning blivit mycket mer hätsk och han blir alltmer besatt av judar. Enligt Dieudonnés nya världsåskådning bär judarna inte bara en stor del av skulden för förtrycket av svarta, utan de har dessutom spelat sin offerroll så framgångsrikt att de svartas verkliga lidande har hamnat i skymundan.

I Dieudonnés kanske mest beryktade nummer bjuder han upp den ökände historierevisionisten och förintelseförnekaren Robert Faurisson på scen, där denne får ta emot en påhittad utmärkelse för att han är ”socialt oacceptabel och oförskämd”. Utmärkelsen överlämnas av en skådespelare som är klädd i en rutig flanellpyjamas med en påsydd gul stjärna. När scenarbetaren påstår att han tvingades att ha på sig pyjamasen för att han skulle träffa Faurisson svarar Dieudonné: ”Nej, din dumbom, du har på dig den för att du har suttit i Belsen, det var obligatoriskt!” Slutsatsen är uppenbar: Förintelseoffer är låtsasfigurer, och samhällets engagemang i Förintelsen är arrangerat.

Sketchen är helt i linje med andemeningen i mycket av det han gör numera. I ett annat nummer gör han narr av den franskjudiske filosofen Bernard-Henri Lévy, som köpslår med en gatuförsäljare och frågar: ”Hur kan du ta så mycket betalt av mig när sex miljoner av oss dog i Förintelsen?” Dieudonné förklarade i en radiointervju att ”jag river ut sidorna om shoah i mina barns skolböcker. Jag tänker fortsätta med det så länge man inte erkänner vårt lidande.” Han har talat om Förintelsen som ”minnesporr” för judar. Han ger judarna skulden för slavhandeln och därmed för förtrycket av de svarta. Han har dömt ut sina judiska kritiker som ”slavhandlare som har gått över till bankväsendet eller underhållningsbranschen och nu till terrorhandlingar”.

Dieudonnés popularitet vilar på hans förmåga att dra växlar på och koppla ihop många av de teman som har blivit så förödande för dagens politik, och inte bara i Frankrike: förakt för den konventionella politiken och de etablerade politikerna, människors upplevelse av att de saknar politisk talan och är övergivna, särskilt i les banlieus – förorterna – i Frankrike, en känsla av att världen är bortom all kontroll och styrs av onda krafter, en benägenhet att tro på konspirationsteorier, framväxten av nya typer av antisemitism, särskilt inom vänstern och bland ungdomar av nordafrikanskt ursprung.

Anledningen till att la quenelle har blivit så populär, i synnerhet bland förortsungdomar, är att den förenar många av dessa aktuella teman i en enda gest. För många har den blivit en symbol för hat mot systemet.

”Innebörden i la quenelle är mot­stånd mot systemet”, hävdade Anelka när uppståndelsen över hans målgest hade brakat lös. ”Jag vet inte vad religionen har med den här historien att göra.”

Men vad betyder det när man säger att man hatar ”systemet”? I en tid då de progressiva samhällsrörelserna till stor del har vittrat sönder och där det finns en utbredd desillusion inför själva tanken på kollektiv samhällsomvandling, tar sig människors politiska ilska oftast inte uttryck i motstånd mot en viss politik eller en regering eller ens kapitalismen som system, utan i ett allmänt hat mot allt och alla som representerar makten.

En sådan urskillningslös ilska är inte bara politiskt motsägelsefull – den är dessutom potentiellt reaktionär. Detta godtyckliga sparkande mot systemet kan alltför lätt övergå i urskillningslösa angrepp på ”den andre”. Antipatin mot politiken som sådan har lagt grunden för sammansmältningen av ”radikalitet” och intolerans. Föraktet för den etablerade politiken och uppfattningen att den politiska eliten struntar i vad vanligt folk tycker ligger bakom en stor del av dagens fientliga attityd till invandring och muslimer.

Antisemitiska konspirationsteorier är naturligtvis något annat. De ingår i en lång tradition och är djupare rotade i vår fantasi. Dagens antisemitism tar avstamp i denna unika tradition och medvetenhet. Men det handlar inte enbart om återanvändning av traditionella teman; dagens antisemitism utgår också från samma antipolitiska teman som ger näring åt andra nutida konspirationsteorier.

Sammansmältningen av antisemitiska och systemkritiska stämningar visar alltså på en aspekt av dagens politik, medan debatten om huruvida Dieudonné bör censureras belyser en annan. Under de senaste tio åren har Dieudonné figurerat flitigt i rättssalarna efter en rad åtal för anstiftan till rasistiska hatbrott och förtal av judiska personer och organisationer. Han har bötfällts åtminstone nio gånger, bland annat för sketchen med Fauris­son, då han dömdes för brottet ”offentlig kränkning av människor med judisk tro eller härkomst”, för att ha pekat ut judar som slavhandlare, för att – som tidigare nämnts – ha kallat minneshögtider för Förintelsen för ”minnesporr” och för att ha sjungit en sång där han gjorde sig lustig över Förintelsen.

Redan före incidenten med Anelka hade det franska inrikesministeriet tillkännagett att man övervägde ”alla rättsliga medel” för att förbjuda Dieudonné att göra fler offentliga framträdanden. I efterdyningarna av Anelkas la quenelle-målgest har ansträngningarna för att tysta Dieudonné blivit betydligt intensivare. Inrikesministern Manuel Valls har skrivit till alla lokala borgmästare i Frankrike och bett dem bannlysa komikern med motiveringen ”störande av allmän ordning”. Många gjorde som de blev ombedda. När en lokal domstol upphävde ett förbud i Nantes, där Dieudonné skulle framträda, överklagade Valls till landets högsta domstol, Conseil d’État, som omedelbart återinförde förbudet.

Försöken att köra ner Dieudonné från scenen är fullständigt missriktade, både rent principiellt och ur pragmatisk syn­vinkel. ”Yttrandefriheten är helig”, sa filosofen Bernard-­Henri Lévy i en radiointervju. Men han tillade: ”Dieudonné är så fientligt inställd till republikens ideal att man inte kan göra annat än att bannlysa honom.”

Det fria ordet är således bara heligt så länge det är acceptabelt för liberala medborgare som Lévy – det omfattar inte personer som är fientligt inställda till republikens ideal. Det innebär att innebörden i det fria ordet blir urvattnad. Att tala om yttrandefrihet för alla utom de intoleranta är att undergräva själva principen. Det är just personer som Dieudonné som verkligen sätter vår hän­given­het för det fria ordet på prov.

Om vi accepterar att Dieudonné ska bannlysas för att hans åsikter är ”fientliga mot republikens ideal”, vem mer kan då bli bannlyst i framtiden? Om vi låter staten definiera vilka åsikter som är acceptabla och vilka som inte är det, då kan hur många utmanande och anstötliga – eller för den delen intoleranta – åsikter som helst vara hotade.

I vilket fall som helst kan man i praktiken inte motarbeta intolerans genom att förbjuda den. Man låter bara stämningarna ligga och gro under ytan. Bara för att man bann­lyser Dieudonné kommer det inte att eliminera orsakerna till att människor stöder honom. Det får inte föraktet för den konventionella politiken och de etablerade politikerna att försvinna, det dämpar inte människors upplevelse av att sakna talan och vara övergivna, något som bidrar till att underblåsa föraktet, det minskar inte heller benägenheten att tro på konspirationsteorier och det hindrar inte framväxten av antisemitism. I själva verket får det sannolikt rakt motsatt effekt. Det kommer bara att förstärka upplevelsen av en döv politisk elit och underblåsa intrycket av onda krafter som konspirerar för att tysta ner sanningen.

Otäcka åsikter försvinner inte för att vi censurerar dem. Förbud är snarare ett sätt att avhända oss vårt ansvar för att bemöta sådana åsikter. Det är bara tack vare yttrandefriheten som vi kan uttrycka vår oenighet och verkligen argumentera emot andras åsikter, oavsett om de är intoleranta eller inte. Att förbjuda hatiska uttalanden är att tillgripa en enkel utväg.

I stället för att argumentera emot hatiska och intoleranta åsikter eller intressera sig för det som oroar personer som kanske lockas av sådana åsikter, föredrar många politiker och intellektuella i dag att helt enkelt förbjuda det som anses oacceptabelt. De antipolitiska stämningar som gör att en figur som Dieudonné kan få stöd är på sätt och vis också en förutsättning för kampanjen för att tysta honom.

Översättning: Helena Hansson

ÄMNET

Om försöken att bannlysa den franske komikern Dieudonné M’Bala M’Bala på grund av hans allt mer hätska antisemitism.

SKRIBENTEN

Kenan Malik är författare och kulturskribent och skriver regel­bundet exklusivt för GP. Uppvuxen i Indien, bosatt i London. Skrev senast om upplysnings­rörelsen.

Mest läst