Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Malik

Kenan Malik: När kränkthet blir vår måttstock

Det som för den ene är en kränkning är alltför ofta konst för någon annan. Det skriver den brittiske författaren och debattören Kenan Malik apropå stängningen av en kontroversiell utställning i London.

Häromveckan gjorde konstnären Banksy en väggmålning i Clacton, en liten kuststad utanför London. Den konservativa lokala parlamentsledamoten Douglas Carswell hade utlöst en smärre politisk jordbävning genom att gå över till UKIP, det invandringsfientliga, EU-fientliga partiet, vars framgångar de senaste åren har vållat panik bland de etablerade partierna. Den här veckan kommer det att hållas fyllnadsval i staden, och Carswell kommer nästan säkert att vinna det med sin nya politiska tillhörighet, vilket kan göra honom till UKIP:s första valda parlamentsledamot.

Banksys reaktion på det hela blev en väggmålning som var en satir över argumenten mot invandring. Den föreställde fem grå duvor som satt tätt ihop på en telefontråd, vända mot en vacker grön svala, en flyttfågel. Duvorna höll upp plakat med texter som ”Invandrare är inte välkomna”, ”Åk hem till Afrika”, ”Låt bli våra maskar”.

Målningen fick vara kvar i två dagar. Kommunen fick klagomål om att målningen var ”kränkande”. Tjänstemän åkte och tittade på den, bedömde den som ”potentiellt rasistisk” och lät måla över den. Det var först senare de insåg att de hade förstört en Banksy.

Det är lätt att skratta åt klantiga byråkrater som inte verkar kunna skilja på rasism och satir eller att bli upprörd över att lägre tjänstemän tror att de har rätt att förstöra något som de anser är ”oacceptabel” konst. Men hur komiskt eller upprörande kommuntjänstemännens agerande än var, så var det inte ett dugg exceptionellt. Tanken att konsten inte får lov att kränka någon och att människor har rätt att slippa bli kränkta har nästan blivit en allmänt vedertagen sanning.

I förra veckan hade jag hoppats få se en utställning av sydafrikanen Brett Bailey på kulturcentret Barbican i London. Utställningen, som hette Exhibit B, har inspirerats av artonhundratalets mänskliga zoo, där svarta människor visades upp till allmän beskådan, och använder det för att utforska slaveri, kolonialism och nutida rasism. Den består av tolv ”tablåer”, där orörliga aktörer, varav vissa är kedjade och vissa är nakna, ställs ut som museiföremål.

Exhibit B hade visats i ett antal europeiska städer, bland annat på Edinburgh International Festival, innan den kom till London. Alla som har sett utställningen tycker att den är chockerande och skakande. ”De svarta skådespelarna möter vår blick när vi tittar upp på dem i deras montrar och, i ett fall, i en bur”, skrev en kritiker. ”Meningen med att aktörerna ser oss i ögonen är att vi ska bli illa till mods, och de flesta kritiker har beskrivit denna interaktion som en ohygglig upplevelse – och det är det.”

Vissa ser Exhibit B som en viktig och värdefull utställning, både som konstverk och som ett utforskande av rasism. Andra anser att den är rasistisk. En namninsamling på nätet, som fick över tjugotusen underskrifter, beskrev den som ”ett repressionsverktyg för vit-makt-anhängare” och fördömde Barbican för dess medverkan i ”ett anstötligt verk som rättfärdigar rasism”. Man krävde att Barbican skulle ”lägga ner den rasistiska utställningen”. Sociologen Kehinde Andrews kommenterade saken: ”Utställningen förvandlar bokstavligt talat den svarta kroppen till ett objekt. Den typen av objektifiering var själva grunden för den tidens mänskliga zoo, och genom att återskapa detta gör man sig på nytt skyldig till exotisering och ger den ursprungliga rasismen ny spridning.” Andrews hade inte sett utställningen. Men han var övertygad om att den var kränkande. Och i förra veckan anordnades en protestaktion utanför kulturcentret av demonstranter som inte heller hade sett Exhibit B, och Barbican tvingades stänga utställningen.

Exhibit B är naturligtvis en kontroversiell, provocerande, omskakande utställning. Det kan diskuteras huruvida den lyckas med sitt syfte att kasta nytt ljus över rasism och kolonialism eller om den bara vidmakthåller historiska fördomar. Men i likhet med kommuntjänstemännen i Clacton ville demonstranterna i London inte ta den diskussionen. De ville inte att någon skulle se utställningen och bilda sig en egen uppfattning. I stället ansåg de att det bara var de själva som kunde bedöma vad som var acceptabelt, kränkande eller rasistiskt. ”Konsten har ingen rätt att begå rasistiska kränkningar”, hävdade Kehinde Andrews. Det hade kunnat vara ett uttalande av en kommuntjänsteman i Clacton.

Det är förstås troligt att många av demonstranterna utanför Barbican skulle ha uppskattat Banksys satir över UKIP och fördömt kommunens agerande. Men vad är det för skillnad mellan att stänga Exhibit B och att måla över Banksys väggmålning? Vem är det som bestämmer att det ena är acceptabelt men inte det andra? Svaret är naturligtvis de självutnämnda moralens väktare som tar det till sin uppgift att hålla vakt över vår kultur och bestämma åt oss vad som är acceptabelt och vad som inte är det.

De som har kritiserat Exhibit B har dragit stora växlar på det faktum att Brett Bailey är vit sydafrikan. Exhibit B, menar de, är en vit mans syn på svarta afrikaner. Det kanske den är, men det faktum att Bailey är vit får inte diskvalificera honom från att utforska ämnet rasism, på samma sätt som det aldrig kan vara olämpligt för en tysk konstnär att utforska Förintelsens innebörd.

Men debatten om Exhibit B handlar inte om svarta mot vita. Skådespelarna i utställningen, som allesammans är svarta, har högljutt försvarat den. En av skådespelarna, Stella Odunlami, har beskrivit Exhibit B som ”en förödande kritik av den fasansfulla, systematiska avhumaniseringen av ett folk som pågick under hela de europeiska imperiernas epok, och av de långtgående effekter som vi fortfarande plågas av”. Den är, menar hon, ”brutal och oförsonlig och försöker inte släta över något”. Men den ”låter de ansiktslösa återfå sin mänsklighet och lyfter fram de århundraden av fruktansvärda grymheter som Europa är byggt på”.

Den Londonbaserade afroamerikanska författaren och regissören Bonnie Greer upprördes av de ”självutnämnda domare” som såg till att utställningen fick slå igen. ”Jag vill inte bli hindrad från att se ett konstverk”, påpekade hon, ”för att de anser att det är ’olämpligt’, ’inkorrekt’ eller ’rasistiskt’ – ord vars betydelse i allra högsta grad är beroende av den tid de används i. Jag vill tänka själv.”

Men att tänka själv är just vad dessa censurförespråkare inte vill att vi ska göra. Från Satansverserna och Behzti – pjäsen av den sikhiske dramatikern Gurpreet Kaur Bhatti, som många i den sikhiska befolkningsgruppen såg som kränkande och som demonstranter tvingade till nedläggning strax efter premiären i Birmingham 2004 – till de danska Muhammedteckningarna: det finns en lång tradition av ”självutnämnda domare”, som kräver rätten att censurera det de ser som oacceptabelt. En kort tid efter nedläggningen av Behzti skrev jag en essä där jag menade att ”Rushdies kritiker har förlorat slaget men vunnit kriget”. De hade misslyckats med att förhindra att Satansverserna gavs ut, men de hade lyckats med att skapa en kultur där beslutsfattare och kulturbyråkrater i stor utsträckning kom att acceptera resonemanget att det var moraliskt fel att kränka andra kulturer och att varje befolkningsgrupp hade rätt att bli tillfrågad om hur de ville framställas. Exhibit B och det övermålade konstverket av Banksy är bara de senaste bevisen för att det påståendet är riktigt.

Det som för den ene är en kränkning är alltför ofta konst för någon annan. När vi tillåter att kränkthet blir den måttstock som avgör om något är acceptabelt så kommer det att gå likadant för en hel del konst och för nästan all satir som för Banksys duvor.

Översättning: Helena Hansson

Hur mycket får konsten kränka och var går den gränsen? Kenan Malik resonerar om konstnärlig frihet utifrån två färska exempel i England där en utställning i London stängts och ett graffitikonstverk i Clacton målats över.

Kenan Malik är författare och debattör. Han bor i England och skriver sedan många år exklusivt för GP kultur.

Mest läst