Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 2
George Entwistle avgick som generaldirektör för BBC 10 november i Peter Savile-skandalens spår.

Kenan Malik: BBC har tappat greppet

Brittiska BBC upplever just nu en omfattande kris. Författaren och debattören Kenan Malik skriver om ett mediebolag som förlorat känslan för de grundläggande idealen.

Det är kris på BBC, det verkar alla vara överens om. Generaldirektören avgick efter mindre än åtta veckor på sin post, BBC:s mest högprofilerade samhällsprogram kan komma att läggas ner efter skandaler, och det pratas om att själva BBC ska bantas eller till och med skrotas.

Men varför är det egentligen kris på BBC? Och vad innebär den krisen för public service-mediernas framtid?

Kärnan i den pågående debatten om BBC utgörs av tre frågor som ständigt blir sammanblandade. Den första handlar om de journalistiska misslyckanden som har orsakat bolagets akuta problem. Den andra är den mer allmänna samhälleliga och politiska kultur som BBC verkar inom och som har bidragit till att göra dessa journalistiska misslyckanden möjliga. Och den tredje är frågan om vilken roll BBC ska ha.

Den nu aktuella krisen har uppstått som en följd av två undersökande reportage gjorda av flaggskeppet bland BBC:s samhällsprogram, Newsnight. I det första av dem avslöjades att Jimmy Savile – mångårig programledare för underhållningsprogram och en central figur på BBC – hade begått mängder av övergrepp mot barn. Det borde nog ha visats, men det visades aldrig. Det andra var en granskning av övergrepp mot barn på ett barnhem i North Wales på sjuttio- och åttiotalet, som definitivt inte borde ha visats, men som visades.

Historien om Saviles övergrepp plockades så småningom upp av ITV, BBC:s viktigaste konkurrent bland de kommersiella kanalerna, och den har kommit att dominera nyheterna i Storbritannien under de senaste två månaderna. Många, inklusive vissa journalister på Newsnight, menar att BBC:s granskning inte stoppades av redaktionella skäl utan för att bolaget inte ville kasta någon skugga över två planerade hyllningsprogram till Savile kring jul.

För någon månad sedan visade Newsnight ett nytt undersökande reportage om övergrepp på barn, den här gången på barnhemmet Bryn Estyn i North Wales, kanske som ett svar på kritiken mot att man inte hade sänt reportaget om Savile. Bryn Estyn-skandalen var mycket uppmärksammad i Storbritannien på nittiotalet och ledde till en omfattande polisutredning och en grundlig offentlig granskning. Under de senaste tio åren har det cirkulerat envisa rykten om mörkläggning både i polisutredningen och i den offentliga granskningen. Newsnight tog fasta på ryktena och lät förstå att barnen på barnhemmet hade utsatts för sexuella närmanden av en pedofilliga som bestod av inflytelserika personer, bland annat ”en högt uppsatt Torypolitiker från Thatchers tid”. Politikern nämndes inte vid namn i programmet, men det var många som namngav honom på internet: lord McAlpine, före detta kassör i det konservativa partiet. Problemet var att ryktet var falskt.

Newsnight presenterade inte särskilt mycket bevis, bara påståenden från Steve Messham, som hade bott på Bryn Estyn som barn och utsatts för sexuella övergrepp. Messhams anklagelser hade redan blivit utredda, av polisen, i den offentliga granskningen och av BBC självt – två gånger. Och varje gång hade man kommit till slutsatsen att Messham uppenbarligen hade utsatts för sexuella övergrepp men att det inte gick att styrka hans påståenden om vem som hade begått övergreppen. Journalisterna på Newsnight struntade i den slutsatsen. De visade inget foto av McAlpine för Messham – men när han väl fick se ett foto medgav han att det inte var Torydignitären som hade utnyttjat honom. Inte heller blev McAlpine kontaktad av någon av journalisterna från Newsnight och ombedd att kommentera saken.

Denna anmärkningsvärt långa rad journalistiska fiaskon kan delvis skyllas på BBC:s ledningsstruktur, som är ökänd för att vara överdimensionerad men svag, där det nästan helt saknas tydliga ansvars- och beslutsprinciper, men där det ryms lager på lager av chefer med oklart uppdrag, chefer som ofta helt saknar kontakt med själva produktionen. När BBC:s nyligen avgångne generaldirektör George Entwistle hävdade att han varken frågade om innehållet i det ursprungliga reportaget om Savile eller visste att Newsnight tänkte sända anklagelser mot en ”ledande Torypolitiker” kan det låta otroligt i många människors öron. Men kanske är det helt logiskt när man ser det mot bakgrund av BBC:s ledningsmodell.

Ledningsproblemen på BBC blev ännu värre när den redaktionella kontrollen luckrades upp efter uppståndelsen kring det ursprungliga reportaget om Savile, det som blev stoppat. Redaktören för Newsnight har ”trätt tillbaka” från sina arbetsuppgifter, medan både nyhetschefen och den biträdande nyhetschefen har fråntagits ansvaret för programmet. Ett journalistiskt haveri var nära förestående.

Men problemet ligger mycket djupare än bara i BBC:s ledningsstruktur. Newsnights reportage föddes ur en bredare politisk kultur där gränsen mellan nyheter och skvaller sedan länge är farligt otydlig, där man är alldeles för snabb att tro på konspirationsteorier och där både politiker och medier hämtar sin näring ur paniken.

Veckan innan reportaget visades i Newsnight stod den mycket respekterade Labourpolitikern och parlamentsledamoten Tom Watson i underhuset och hävdade att han var i besittning av ”säkra underrättelser om ett mäktigt pedofilnätverk med kopplingar till parlamentet och Downing Street 10”. I en rikstäckande tidning skrev han att han hade tagit emot dussintals vittnesmål som var ”mycket mer långtgående än de anklagelser som framfördes i Newsnight”. En del av dem som hade kontaktat honom, skrev han på sin blogg, ”namngav mäktiga personer – vissa av dem mycket kända – som ostraffat hade begått övergrepp mot barn”, bland annat ”en före detta minister som regelbundet hade utnyttjat småpojkar”. Han hade fått höra om ”misstänkta förtida dödsfall, försvunna barn, mystiska eldsvådor, skrämseltaktik och hot”. Han hävdade dessutom att han själv var hotad till livet och att han hade fått ”varningar” om att hans ”personliga säkerhet kommer att äventyras om jag gräver ännu djupare”.

Så talar en ryktesspridare, en häxjägare och en konspirationsteoretiker. Man hade kanske trott att den här sortens påståenden skulle tas emot med skepsis. Men i stället för att kritiskt synas i sömmarna har sådana svagt underbyggda påståenden tvärtom blivit helt gångbara i debatten.

Veckan efter Newsnightprogrammet blev David Cameron intervjuad i ITV. I direktsänd teve visade journalisten Phillip Schofield upp ett papper för premiärministern, ett papper som han hade ”hämtat på internet” och som innehöll namn på ledande politiker som påstods vara pedofiler. ”Tänker ni kontrollera dem?” frågade han Cameron. Dagen därpå rapporterade en rikstäckande tidning om mötet under rubriken ”Torypedofiler avslöjas i direktsänd teve”.

Samma dag som reportaget i Newsnight sändes svämmade Twitter över av rykten om vem den ”den högt uppsatte Torypolitikern från Thatchers tid” var. Och vem var det då som spridde ryktena? Inte bara konspirationsteoretiker i debattens periferi, utan tongivande journalister och politiker. Sally Bercow, inflytelserik medlem av Labourpartiet och hustru till underhusets talman, skrev: ”Varför twittras det så mycket om Lord McAlpine? *oskyldig min*”. George Monbiot, krönikör i Guardian och ledande miljödebattör, publicerade en rad tvetydiga twitterinlägg, till exempel ”Jag kan bekräfta att lord #McAlpine var det konservativa partiets kassör när mrs Thatcher var premiärminister” och ”Veckans historiska faktum: lord #McAlpine var en välkänd kassör i det konservativa partiet under Thatcherepoken”. Senare har Monbiot framfört en ”ynklig ursäkt”, som han själv uttrycker det, till lord McAlpine.

Övergrepp mot barn är utan tvekan ett ämne som rör upp mycket starka känslor inom oss. De flesta människor vill att de som har utsatts för övergrepp ska få upprättelse och att de som har begått övergreppen ska ställas inför rätta. Men det är just för att ämnet kan vara så känslomässigt plågsamt som vi måste syna alla anklagelser sakligt och rationellt i stället för att bara förutsätta att de är sanna.

Det är inte bara i frågan om övergrepp mot barn som rykten passerar som sanningar, skvaller som nyheter och konspirationsteorier blir acceptabla. Diskussionen om allt från elfte september till vaccinet mot mässling, påssjuka och röda hund har omgetts av en snårskog av fantasier. Den sortens åsikter som förr höll till i den politiska debattens marginaler har mer och mer hamnat i centrum för uppmärksamheten. Synen på vad som är ”nyheter” har förändrats under de senaste tjugo åren. Gränsen mellan debattinlägg och nyheter har suddats ut, åsikter har i allt högre grad kommit att uppfattas som fakta. Samtidigt har politiken blivit mindre ideologisk och mer präglad av grupptillhörighet. Och när politiken bygger på grupptillhörighet blir det lättare att demonisera sina politiska motståndare och utmåla dem som monster utan några bevis.

Newsnightprogrammet var med andra ord inget tillfälligt felsteg utan ett led i en politisk och samhällelig kultur där viljan att använda skepsis och förnuft för att skilja fakta från påhitt, nyheter från skvaller, sanning från rykten har minskat. Inget av detta är någon ursäkt för Newsnight och dess journalistiska fiaskon. Men det visar att problemet ligger mycket djupare än i ett nyhetsprogram eller ett mediebolag med en märklig ledningsstruktur.

Allt detta för oss in på den tredje frågan: Vilken roll ska BBC ha? Kanske är kärnproblemet för BBC att bolaget självt har förlorat känslan för vilken sorts institution man är. BBC startades från början som ett ”public service-bolag”, vars uppgift var att ”utbilda, informera och underhålla”, som dess grundare lord Reith uttryckte det. Tanken var att BBC skulle erbjuda det marknaden inte kunde eller ville ge. Dess uppdrag var att forma sin lyssnar- och tittarskara i lika hög grad som att formas av den.

Samtidigt var BBC ett statligt medieföretag som var lyhört för den brittiska regeringens och den styrande klassens behov. Genom åren har BBC:s bevakning av allt från Storbritanniens krig till det brittiska kungahuset genomsyrats av makt, privilegier och konventioner.

På senare tid har BBC också blivit ett bolag som försöker tävla med de kommersiella kanalerna om tittarsiffrorna. I allt från dokusåpor till idiotförklarande dokumentärer har BBC alldeles för ofta visat en inskränkt uppfattning om vad publiken vill ha och behöver. I själva verket är tevetittarna inte på långa vägar så intelligensbefriade eller så avogt inställda till ”finkultur” som cheferna på mediebolagen tycks tro. Men försök säga det till en BBC-byråkrat.

Den här typen av förvandling är inte något unikt för BBC. En lång rad offentliga institutioner, från konstmuseer till universitet, går med raska kliv samma väg. Universiteten sågs till exempel en gång i tiden som en del av det allmänna bästa, ett verktyg för att uppmuntra kritiskt tänkande och livlig debatt, men numera betraktas de i allt större utsträckning som institutioner som ”alstrar ekonomisk tillväxt, något som i sin tur bidrar till landets välstånd”, för att citera en färsk rapport från den brittiska regeringen. Universiteten har kommit att betraktas som företag, studenterna som konsumenter, och kunskap som något helt och hållet instrumentellt. Samma uppfattning verkar ha fått fäste hos många inom BBC:s ledning.

Konsekvenserna av allt detta är en identitetskris inom BBC och en tendens att vingla från den ena katastrofen till den andra, eftersom organisationen är oförmögen att definiera vad den är och vad den ska göra. Detta har i sin tur fått hajarna att vädra blod och prata ännu mer vitt och brett om att avskaffa licensavgiften och skrota BBC.

Jag är en varm anhängare av BBC och allt som det står för. Eller rättare sagt allt som det borde och skulle kunna stå för. Om vi ska kunna slå vakt om BBC räcker det inte att vi slår vakt om institutionen. Vi måste slå vakt om själva public service-idealen. Det grundläggande problemet med BBC i dag är att man har förlorat känslan för vari de idealen består.

Brittiska public servicebolaget BBC befinner sig mitt i en av sina djupaste kriser. Kenan Malik skriver om orsakerna till krisen och vilka konsekvenserna kan bli.

.

Författaren och debattören Kenan Malik är en regelbunden medarbetare på GP kultur. Bor i London. Har bland annat jobbat på programmet Analysis på BBC.

Helena Hansson

Mest läst