Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Ken Loachs vrede smittar av sig

"Upprörande hur fattiga människor blir behandlade som skit i dagens England" skriver GP:s filmkritiker Mats Johnson.

Film

DRAMA
JAG, DANIEL BLAKE
Regi: Ken Loach
Med: Dave Johns, Hayley Squires, Sharon Percy, Briana Shann och Kema Sikazwe
Storbritannien, 2016 (100 min)


Ken Loachs Kes – falken (1969) rankar jag som den bästa brittiska långfilm som gjorts, någonsin. Den vänsterradikale humanisten, och ibland politiske sluggern, Loach gick vidare med bra och viktiga filmer gjorda i samma socialrealistiska stil. Några exempel är Raining stones, Mitt namn är Joe, Sweet sixteen och Riff-Raff.


Den här regissören är en filmkritiker- och filmfestivalfavorit, men alla hans filmer håller inte högsta klass. Bröd och rosor (2000) är en förenklad megafonfilm där det politiska innehållet blir viktigare än själva filmen. Pjäsbaserade Jimmy´s Hall (2014), som jag bara gav en etta i betyg, är tungrodd, lättglömd och småtrist.

Loach sa att med Jimmy´s Hall fick det vara slut. Det var hans sista långfilm. Lyckligtvis har han ändrat sig. När han på årets Stockholms filmfestival blev intervjuad av Göteborgs-Postens filmskribent Maria Domellöf-Wik berättade Loach att nedrustningen av det sociala välfärdssystemet i Storbritannien gjort honom så förbannad att han kände sig mer eller mindre tvungen att göra en ny film.

Regissören kräver rättvisa


Jag, Daniel Blake är en film gjord av en mycket arg åttioårig man. En man som kräver rättvisa. En man som kräver att alla medborgare i en civiliserad nation skall ha pengar som räcker till mat, el och hyra. 
Loachs och manusförfattaren Paul Lavertys vrede smittar av sig på oss i publiken. Jag blev upprörd på riktigt av att se hur fattiga människor blir behandlade som skit i dagens England.


Filmen utspelas i ett regnigt Newcastle. Efter en hjärtattack på jobbet har den medelålders snickaren, och änklingen, Daniel Blake (Dave Johns, som dominerar filmen från start till mål) fått stränga läkarorder om att ta det lugnt, i betydelsen inte arbeta. Byråkraten, paragrafryttaren och handläggaren på brittiska motsvarigheten till Försäkringskassan ignorerar vad Blakes läkare sagt och menar att han är fullt arbetsför och därmed inte berättigad till sjukpenning.

Desperationen tilltar


När Blake någon dag senare ringer för att överklaga beslutet hamnar han i en evighetslång telefonkö och tvingas lyssna på vedervärdig musik i 90 minuter för att till slut få beskedet att överklagandet måste skickas in online. Inte så enkelt om man inte riktigt vet hur en dator fungerar.

Utan inkomst går Blake i desperation till arbetsförmedlingen. För att få ett så kallat jobbsökarbidrag måste han aktivt söka jobb 35 timmar i veckan. Jobb som inte finns, alternativt jobb som han är för sjuk för att kunna utföra.

Allt inte bottenlös förtvivlan

Ken Loach är en skicklig regissör som förstår att allt i en film inte kan vara bottenlös förtvivlan. I Jag, Daniel Blake finns några humoristiska scener som kretsar kring fotboll (ett återkommande tema i regissörens filmer). Och det finns plats för medmänsklighet. Inte från myndighetspersoner utan från enskilda individer, som också har det knapert.
Blake får kontakt med den unga arbetslösa ensamstående tvåbarnsmamman Katie (Hayley Squires). De försöker ge varandra stöd.


Min egentligen enda invändning är att några scener i filmen, som är uppdelad i tablåer, är för utdragna. Annars en film med en halvdokumentär touch och en film som kommer att göra de flesta fly förbannade.

Titta också på:
Riff-Raff (Ken Loach, 1991)
Jag heter Joe (Ken Loach, 1998)
It´s a free world (Ken Loach, 2007)

Mest läst