Det skulle gå nästan ytterligare ett år av smutsiga anklagelser om "normalisering av SD", om dolda agendor med syftet att riva den svenska modellen och om brunt ogräs i den annars så välansade liberala rabatten. Anklagelserna har slungats mot alla som problematiserat den svenska migrations- och integrationsmodellen. Om det hade gått att tjäna pengar på dylika stämplingar hade några av oss varit snuskigt rika i dag.
Efter regeringens halleluja-tillställningar, ackompanjerade av Tysklands Angela Merkels EU-solo, med budskapet om att alla som vill är välkomna till respektive land, gick luften långsamt ur den uppskruvade debatten. Utan förvarning föll den slutligen ihop, likt en övergräddad bakelse, i samband med att regeringen bytte fot och införde ett av Europas mest restriktiva mottagningssystem. I dag låter det annorlunda, på ledarsidor (till och med Aftonbladets!) och bland politiker, även om regeringsparten Miljöpartiet gör allt för att sänka samarbetsregeringens trovärdighet så snart tillfälle ges.
Numera går det inte en nyhets- eller radiosändning utan att migrationen berörs, ur ett EU- eller Sverigeperspektiv. Även om det är ett sunt, om än sent, uppvaknande är den hastiga förflyttningen av verklighetsbilden och problemformuleringarna både skrämmande och intressant. Hur kunde det som ansågs vara nästintill fascistiskt i juli tillåtas passera nästan obemärkt bara några månader senare? Vilka liknande anmärkningsvärda positionsförflyttningar är att vänta framöver? Och var är "krokodiltårsvänstern" när nu regeringen gör just det som de brunstämplade liberala ledarsidorna argumenterat för så länge?
Att migrationsfrågan nu så kraftigt dominerar samhällsdebatten beror på att den är en av vår tids viktigaste - och svåraste. Att ledarsidor skulle ha makt att förändra spelplanen och få Miljöpartiet att agera mot sin egen ideologiska övertygelse är visserligen smickrande men helt verklighetsfrånvänt. Därför är frågan om hur migrationen ska hanteras direkt avgörande på flera plan; för migranterna, för länderna dit migranterna söker sig och för EU:s framtid som union. Den som vägrar se dessa utmaningar, för att man hellre vill se "möjligheter i stället för problem", är inte god och definitivt inte naiv, utan snarare en del av problemet.
Det är när samhället inte kan förhålla sig till växande segregation, bostadsbrist, avgrundsdjupt sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda, problemskolor, förortskriminalitet och därmed framväxten av parallella samhällen i samhället, som acceptansen för migrationen påverkas negativt. Det är då som medelklassen börjar se om sitt hus och välfärdskonstruktionen börjar knaka i fogarna. Varför betala dubbelt, såväl till det allmänna som för en privat försäkring som ska täcka upp för det som välfärden inte längre mäktar med? Det är värt att påminna om att den folkliga acceptansen för en stor migration sammanhänger med förmågan att integrera migranterna.
Att Migrationsverket, liksom exempelvis Domstolsverket, begär extra resurser (28 respektive 1,7 miljarder) är inte ett påhittat spöke som döpts till "Systemkollaps" av ondsinta liberaler. Inte heller är de senaste siffrorna från UNHCR, som visar att närmare 132 000 människor flydde över Medelhavet under januari och februari, alltså nästan lika många som under hela första halvåret 2015, en uppblåst illusion. Sådan är verkligheten.
För att Sverige ska kunna hantera den inhemska integrationen på såväl kort som längre sikt måste den stora migrationen till Europa minska, något som den rödgröna regeringen och oppositionen med Moderaterna i spetsen slutligen således förstått. Det ligger i Sveriges intresse att något radikalt sker på EU-plan. Och det är bråttom. Drömmen om att andra länder ska göra som Sverige - när nu inte ens längre Sverige vill göra som Sverige och andra länder ser oss som det avskräckande exemplet - är och förblir just en dröm.
Därför bör statsminister Stefan Löfven initiera en diskussion om ett nytt asylsystem för hela EU. Ett system som liknar FN:s kvotsystem som skulle ge människor möjlighet att söka och beviljas asyl på plats i hemlandet eller i det flyktingläger där de uppehåller sig. Asylrätten enligt detta system, liksom enligt dagens, skulle gälla för ett säkert EU-land, inte det land i Europa som flyktingen själv önskar välja. På så vis skulle människor slippa riskera livet på Medelhavet och vi kunna sluta spela humana när vi räddar dem från att drunkna. Humanismen skulle alltså bestå i att säkerställa att människor alls slipper riskera liv och egendom för att kanske nå en fristad. Därutöver skulle ett sådant system gynna de allra svagaste, de som "krokodiltårsvänstern" borde värna mest om men som de av okänd anledning ignorerar; kvinnor, barn, gamla och sjuka som varken har kraft eller råd att betala skrupelfria smugglare.
Politiken måste vidare också börja förhålla sig till att en del av dagens flyktingar egentligen är ekonomiska migranter som av helt förståeliga skäl drömmer om ett bättre liv i väst. För dessa skulle ett arbetskraftsinvandringsspår kunna öppnas som bland annat innebar krav på anställning innan ankomst till Europa samt begränsade och successiva rättigheter till välfärdssystemen.
EU måste skapa legala vägar in, för allas överlevnad. Så lämna brunstämpeln hemma, vässa argumenten och låt oss formulera hur det lämpligast ska gå till.