Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Katja Timgren | Tusen bitar saknas

    Katja Timgrens ungdomsroman Tusen bitar saknas inger hopp i en värld som inte alltid är vacker eller ens begriplig, skriver Bella Stenberg.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Ungdomsroman

    Ungdomsroman

    Katja Timgren

    Tusen bitar saknas

    Alfabeta

    Att fotografera har alltid varit Elis passion och riktning. Så att söka till ett fotogymnasium 45 mil hemifrån är på samma gång läskigt och självklart. På skolan finns Mirjam, som blir den första stora kärleken.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Katja Timgrens tredje roman utspelas i en intensiv tid av de sökande och längtande tonåren, handlar om vuxenblivande, kärlek och vänskap. Om lyckan, men ännu mer om hur allt inte blir som om det är tänkt. Mirjams förflutna bär på hemligheter – inte särskilt verklighetsfrämmande – och de kommer ikapp.

    Tusen bitar saknas är en ungdomsbok som många andra, men ändå inte. Ett par formuleringar i texten, kläderna, barndomskompisarna, får mig att läsa Elis som kille. Lite blyg, rätt vanlig. Men också oväntat känslig, en dagboksskrivare som gråter ganska öppet. Sedan ser jag pressreleasen: ”Elis är ett människonamn. Jag ville skriva en berättelse om att bli vuxen utan att bli kön.” Timgrens avsiktsförklaring finns visserligen inte i själva boken, men jag vill testa ändå. Blir det skillnad om jag läser Elis som tjej?

    Faktiskt ingen större. Inte mer än att mjukheten och rädslan för att ta plats blir mindre ovanlig (och att jag irriterar mig på mig själv som mot bättre vetande fastnar i traditionella, skapade könsroller).

    Det fina är kanske att man kan välja – och att varje läsare enklare kan lägga in egna erfarenheter och känslor. Det fina är också själva kärlekshistorien: om den handlar om pojke-flicka eller flicka-flicka gör ingen som helst skillnad. Att Elis bara är en Elis är befriande.

    Språket och världsbilden är lagom tonåriga utan att för den skull vara förenklade, däremot är dagboksutdragen överflödiga i en text i jagform. Utan att sälla sig till de riktigt starka berättelserna inger boken – trots avsaknaden av budskap om evig lycka – ett hopp i en värld som inte alltid är vacker eller ens begriplig. Slutet är, på sitt sätt, också befriande.