Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Katarina Despotovic och Catharina Thörn | Den urbana fronten. En dokumentation över makten över staden

Nöjesartiklar Göteborgs politiker och byggherrar ville till varje pris sudda ut historien och jämna den med marken. Magnus Haglund läser en bok om det smutsiga spelet bakom bygget av nya Kvillebäcken på Hisingen.

Sakprosa

Sakprosa

Katarina Despotovic och Catharina Thörn

Den urbana fronten. En dokumentation över makten över staden

Arkitektur förlag

Precis innan jag börjar läsningen av Den urbana fronten, Katarina Despotovics och Catharina Thörns dokumentation och analys av Gustaf Dahlénsområdets omvandling och framväxten av de nya kvarteren i Kvillebäcken i Göteborg, gör jag en workshop tillsammans med studenter på Konstfack i Stockholm. Vi gör promenader i det geografiska territoriet kring skolbyggnaden där LM Ericssons fabrik för telefonväxlingar tidigare huserade. Vi vandrar olika vägar över Hägerstensåsen, genom Midsommarkransen och Aspudden, och försöker ställa relevanta frågor till den fysiska miljön. Varför ser husen ut som de gör och vad är det för förskjutning som har ägt rum när de gamla arbetarklasslängorna förvandlats till hipsterkvarter?

Det är en intressant parallell till transformationen av det före detta industriområdet intill Backaplan, med sina småverkstäder, mc-klubbar och invandrarföreningar. Här låg tidigare även en porslinsfabrik.

Men det finns också betydande skillnader. Kring Telefonplan har den äldre bebyggelsen bevarats, inklusive LM-staden med sina avlånga och funktionalistiska huskroppar, skapade i slutet av 1930-talet av byggmästaren Olle Engkvist och ritade av arkitekterna Sven Backström och Leif Reinius. Den industriella identitetens övergång i kunskapssamhällets kulturbärande skikt har fortfarande länkar bakåt i tiden.

I Göteborg är det som om stadens politiker och byggherrar till varje pris ville sudda ut historien och jämna den med marken. Men de geografiska betingelserna är också radikalt annorlunda. Gustaf Dahlénsområdet är betydligt mindre till ytan och det är inte minst den geografiska avgränsningen som gör det till ett så intressant studieobjekt.

Det var naturligtvis oundvikligt att något skulle ske, inte minst i dessa dagar av akut bostadsbrist. Området ligger ju bara ett stenkast från stadens absoluta centrum. Fast på fel sida av älven, och länge ansett som ekonomiskt ointressant.

Så plötsligt ändrade man sig. Sättet som det ägde rum på ger ingen smickrande bild av Göteborg precis. Som den dagen Anneli Hulthén och tidigare ordförande i fastighetsnämnden, Owe Nilsson, åkte radiobil genom området. Efteråt ringer Nilsson till fastighetskontoret: "Äger vi de där tomterna? Se till att få bort skiten!" Allt enligt närpolisen Marc Bigel som körde bilen.

Despotovics och Thörns bok beskriver det smutsiga spelet, de informella beslutsvägarna och den oheliga alliansen mellan socialdemokratin och byggföretag som Wallenstam och NCC. Anneli Hulthéns tal i maj 2010, vid invigningen av de nya bostadshusen i Kvillebäcken, är otroligt avslöjande. "Det går inte att ha en sådan central del av Göteborg som ser ut som precis det som folk kallar det för – Gazaremsan." I samma passage refererar hon till färden med radiobilen. "Sedan åkte vi över till polishuset och så satte vi oss faktiskt ned med Wallenstam och NCC den gången, och började diskutera att vi inte kan ha det på det här sättet."

I bilden av den nya stadsdelen lyfter man fram den ekologiska profilen och en viss form av boendegemenskap, trygg och välordnad. Många vackra fraser om den blandade staden. Gärna en mångkulturell mix av boende, arbete, handel och trendiga kaféer, men absolut inte det oordnade och trasiga som präglade området tidigare. Beskrivningarna är hämtade direkt från stadsbyggnadskontorets Planförutsättningar för Backaplan 2013, som finns citerad i Den urbana fronten.

Men omvandlingen av olika delar av staden skulle kunna se annorlunda ut och nog finns det något som kan kallas politisk klokskap. Det som skaver här är själva okänsligheten i processerna och det råa, ekonomiska tänkande som ligger bakom. Det innefattar cynismen i behandlingen av några av de tidigare verksamheterna, exempelvis Sture Svednes järnhandel på Kvillegatan, ett familjeföretag som gått i arv sedan det startades av Svednes farfar Gustaf A Svensson 1889. Det är sorgligt att läsa om hur hans inventarier betraktas som värdelösa och affären bara raderas ut från kartan. I efterverkningarna drabbas Svedne av hjärtsvikt och dör samma år som Anneli Hulthén håller sitt invigningstal.

I de lyckade exemplen på utveckling och förnyelse av stadsrummet finns minnena av den tidigare staden kvar. De blir något man bygger vidare på i stället för att sudda ut.

En berättelse om omvandlingen av Kvillebäcken och hur ett tidigare industriområde, befolkat av små verksamheter, butiker och föreningar, utplånas och omvandlas till ett skyltfönster för hållbar stadsutveckling där en ny stad ska växa fram till varje pris.

Magnus Haglund är kulturskribent och musikkritiker. Medverkar regelbundet på GP Kultur och recenserade senast Brahms rekviem på Göteborgs konserthus med Göteborgs symfoniker.

Mest läst