Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

"Vi som alltid ursäktat omvärldens sexistiska och grova jargong som ”skoj” är en del av problemet", skriver Emanuel Karsten.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Karlsten: Hur ska vi hantera all vardagssexism?

Vi som alltid ursäktat omvärldens sexistiska och grova jargong som ”skoj” är en del av problemet, skriver Emanuel Karsten.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är ett lite yrvaket och brådmoget uppvaknande Sverige gör denna första sommaren efter MeToo. Hur ska vi hantera all vardagssexism? Hur hårt ska vi dra gränsen? Att gränsen finns, att vi alla är del av problemet - att ingen längre bara känner ett offer, utan också en våldtäktsman - tycks vi nu vara överens om. Men hur stränga ska vi vara?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Gymnasieministern har redan varit ute och ajabajat. Några gymnasieelever målade en banderoll med orden “Metoo, för kvinnor som försökt ligga sig till framgång, men misslyckats”. Banderollen fanns ännu inte på en studentvagn, men ett foto av den spreds i sociala medier. Vår minister var bekymrad. I ett uttalande i Aftonbladet sa hon: “Kränkande ord som ofta anspelar sexistiska, rasistiska eller homofoba budskap ska vi aldrig tolerera”. Rektorn backade upp, menade att det skulle få konsekvenser. Det är väl bra. Sätt gränsen tidigt? Här ska det inte skämtas på vilket sätt som helst.

Det säger väl något. Hur tidigt gränsen nu sätts, hur slappa vi varit med den tidigare.

På stan virvlar studentflaken förbi. Klassiska sommarhits dånar. Avicii. Boten Anna. ”Tänk att få sätta på flickorna på TV2”. Va?

“Jag frustar som en tjur/åh flickorna på tv2/ni har gjort mig till ett djur/…/Tänk att få sätta på flickorna på TV2”.

Texten framstår närmast bisarr idag. Hur roligt kunde det vara att orden “sätta på” kunde innebära något mycket sexuellt och en vanlig ON-knapp? Googlar. Hittar inte en enda intervju där Gyllene tider åtminstone idag reflekterar kring den. Inte minst givet den samhällsupplysning #MeToo varit. Vem bryr sig. Inte studenterna i alla fall. Låten fortsätter dåna ut från flaken. Borde jag skvallra till gymnasieministern? Äh, varför kan jag inte bara skratta. Låten är väl ett tidsdokument.

Jag går på Samir och Viktors konsert med min fyraåring. Det är mest fyraåringar upp till nioåringar i publiken. De sjungs om groupies. “Vi ska ta en groupie”. Va? Googlar.

“En groupie är en person (ofta ung kvinna) som är beundrare av en artist och som ingår i en grupp beundrare som ofta är eller försöker bli artistens älskarinna.” Jag tittar ut bland fyra- till nioåringarna i publiken. Alla sjunger med. “Ingen vill ju vara helt själv/Ta en Groupie ikväll/.../En två tre fyr fem/Han och hon och hen/Ju fler desto bättre och bättre/Oj ojoj ojoj oj oj oj”

Jag mejlar textförfattarna och frågar om de tänkt som Gyllene tider, att det finns nåt kittlande att skriva med dubbel betydelse? De blir förnärmade, nästan stötta. Säger att de aldrig har tänkt tanken. De ville ta ett laddat ord, fylla det med ny mening. När alla pratade om selfies ville de ta en gruppbild, en groupie. Förstod jag inte det?

Ja, jo. Alla fattar väl ett skämt. Eller en dubbel betydelse. Jag antar att vi håller ministern i koppel även i denna fråga. Ska man inte få skämta i det här landet längre?

Jag förstår att detta är ett resultat av min egen nyvunna känslighet och att den säkert uppfattas både yrvaken och brådmogen. Men jag bär den som en medalj. Inte för att vara en tråkmåns. Utan för att jag förstått att vi som alltid ursäktat omvärldens sexistiska och grova jargong som ”skoj” är en del av problemet.

Då är jag hellre brådmogen än medlöpare.