Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
Karl Ove Knausgård.

Karl Ove Knausgård | Min kamp 3

På torsdag kommer sista delen av Karl Ove Knausgårds min kamp ut i Norge. Den svenska utgivningen har hunnit till del tre. Tomas Forser har läst och funderar över en otidsenlig berättare.

Bok

Karl Ove Knausgård

Min kamp 3

Norstedts

Nu kan Karl Ove Knausgård ge segerintervjuer. På rekordtid avslutar han den sjätte och sista delen av Min kamp, ett drygt 3 000 sidor långt prosaverk som skriver in honom i varje framställning av nordisk litteratur under millenniets första decennium. Utgivningen på svenska är honom hack i häl. I Rebecca Alsbergs översättning föreligger nu del tre av denna roman om en medelklassfamilj som krackelerar och två bröder som ställer sig på egna ben. Och den ene med fast övertygelse om att det är författare han skall bli.

Av de fyra delar jag läst är nog denna den svagare. Jagberättaren, Karl Ove, går vägen ut än en gång. Den han påbörjade i verkets första del. Han gör det medveten om att minnet inte är ”en tillförlitlig kvalitet i ett liv”. Det sätter inte sanningen främst. Det ”ljuger” som Kjell Espmark något vårdslöst har formulerat det. Minnet tjänar egennyttan, säger Knausgård. Men det är också magasin för kroppens erfarenheter.

Ett outtömligt förråd som vi ständigt återvänder till; inventerar och finner nya strukturer i. Med lika goda skäl som gör att varje generation bör skriva sin historia kan författaren gång på gång skriva sin. Den låter sig aldrig summeras. Men den kan te sig litet uttjatad.

Där finns redan också i vårt land en fortlöpande Knausgårddiskussion, en pågående värdering av hans verk. Man menar , och det låter sig verkligen sägas, att omfång och täthet inte alltid står i helt gott förhållande till varandra i denna väldiga textkropp. Att allmängods om snart sagt varje ung mans väg till insikter och erfarenheter levereras alltför frikostigt. Typ moped och musik, märken och låtar, fylla och sädesavgång. Det sägs förstås också att mannens minne och blick är manlig och att han som skriver inte korrigerar de synfel som därmed uppstår. Även om detta är genuskorrekt kan andra hävda att synpunkten är missvisande. Berättarens syfte är ju att täcka av och blotta. Och hans blick borrar sig lika obarmhärtigt in i det egna mörkret som i andras.

Om en kvalitet är likväl de flesta eniga och generöst erkännsamma: författaren har en häpnadsväckande förmåga att berätta och göra det i språklig triumf över alla pinsamheter och triviala nederlag. Berättandets energi har en rent manisk kraft och självsäkerhet. Stilen är lika följsamt expressiv i svart­synernas kalla registrering som i minnen av jublande lyckostunder och beskrivningar av landskap laddade med Karl Oves själstillstånd. Ingen kan påstå att det inte är vackert. Rentav storartat.

Själv tänker jag att ett bestående intryck av böckerna kommer att vara deras skildring av fadern. Den är obönhörlig, obarmhärtig och genomlyst på storslaget och befriande vis. Den press som fadern utsätter sonen –och sönerna – för dikteras av en emotionellt kaotisk människas absoluta kontrollbehov. Jag ser en pojke smyga sig förbi sin pappas rum på helspänn. Dörren kan öppnas och frågan om var, varför och vart kommer då än en gång att ställas. Alldeles kärlekslöst.

Irritationen i hans kropp och blick är ett förlamande hot, tillrättavisningarna en sadists disciplineringsstrategi. År efter år längtar pojken efter att komma undan honom, att inte längre vara rädd. Temat löper genom böckerna och befrielsen kommer först och slutgiltigt med faderns, lärarens, alkohol­relaterade död. Observationen i denna skildring gör den ofrånkomlig:

”Ursinnet i hans ögon. Draget kring munnen, läpparna som okontrollerat särar på sig. Och sedan hans röst. Jag börjar nästan gråta när jag sitter här och hör den för mitt inre öra /.../ det var inte smärtan jag var rädd för, det var honom, hans röst, hans ansikte, hans kropp, vreden som kom ut ur den, det var jag rädd för, och den rädslan släppte aldrig taget, den följde mig var eviga dag under hela min barndom.”

Förminska den bilden, eller förstora den. Den håller hur som objektivt korrelat till en värld av erfarenheter som många delat och livslångt präglats av.

Porträttet av fadern blev ömtåligt i Norge. Man visste ju vem han var, läraren Knausgård, en kompetent lokalpolitiker i liberala Venstre.

Men är då Min kamp en självbiografi med både sanna och falska påståenden? Nej, så enkelt är det inte. Den träder fram med romanens förbehåll och den vägen intensifieras skildringarna och upplevelserna i framställningarna. Livet får allt maka på sig litet när skriften tar över. Det är det fiffiga med konstnärlig gestaltning. Men jag ser att Norstedts förlag plockat bort genrebeteckningen roman på försättsbladet. Den som finns där i Forlaget Oktobers norska original.

Knausgård arbetar inte i den ödmjuka bekännelsegenren. Hans författarroll är mer ”romantisk” än så, mer stiglarssonsk. Hans avsikter har med autenticitet att göra och han har föreställningar om en inlevelsesanning före postmodernismen med dess söndersmulandets filosofi. Det är inte en dagbok över fakta som han gör offentlig. En där författaren försvinner bakom sina rapporter. I stället satsar han på stark närvaro; kommer med åsikter, känslor och tankar och försöker få litterär rätsida på saker och ting, minne och livshistoria. På så och tilltalande vis är han något otidsenlig i yrket. Det hjälper inte att hans verk på romanomslagets baksida förses med den gångbara stämpeln ”autofiktion”. Det låter litet akademiskt fånigt i detta köttiga sammanhang.

Självklart står medierna på kö till denne norske Wonderboy i Sverigeexil. Karl Ove Knausgård är intervjufavoriten framför and­ra. Inte att undra på.

Bild - 2
Karl Ove Knausgård.

Född 1968.

Debuterade med romanen Ute av verden 1998, som bland annat belönades med Kritikerpriset. Den följdes av En tid for alt 2004 (på svenska En tid för allt 2006).

I Norge utkommer i veckan sjätte och sista delen av romanen Min kamp.

I Norge har Min kamp prisats flera gånger. Bland annat fick första delen såväl Bragepriset som P2-lyssnarnas romanpris 2002. För del 1–3 fick han 2010 Sørlandets litteraturpris.

Mest läst