Ett år har gått sedan Karin valde att göra en Lex Sarah-anmälan om de missförhållanden hon sett på Älvgården.
–De boende fick inte det de behövde. Folk var taskiga mot dem och till sist kändes det inte roligt att gå till jobbet. Jag hade att välja mellan att sluta eller att berätta hur det var, säger hon.
När Karin gjorde anmälan hade hon jobbat på Älvgården i två år.
–Det jag tyckte var allra jobbigast var uppfostringsmetoderna mot de vuxna människor vi var där för att hjälpa. I flera års tid hade jag hört gap och skrik mot de boende och sett hur de knuffats in i sina rum, säger hon.
Efter anmälan, som Karin själv betraktade som en Lex Sarah, var hon noga med att följa upp vad som hände.
–Jag mejlade själv till nämnden efter ett par månader och frågade om de kände till min anmälan. Men det gjorde de inte och då blev jag så fruktansvärt besviken, säger hon.
Anledningen till att nämnden inte informerats var att verksamhetschefen beslutat att Karins anmälan inte var att betrakta som en Lex Sarah.
–Att cheferna inte tyckte att det jag anmälde var tillräckligt allvarligt, det tycker jag är allvarligt. Jag kände att jag blev ifrågasatt när jag bara ville göra det bättre, säger Karin.
Men anmälan ledde trots allt till en del förändringar. Man arbetade fram en handlingsplan för det fortsatta arbetet och genomförde samtal med personalen.
–Men när de gjorde utredningen efter min anmälan lät de cheferna som var ansvariga göra den själva, det var fel.
Karin har jobbat på en annan arbetsplats efter anmälan men kom ganska nyligen tillbaka till Älvgården. Hon tycker fortfarande att det finns brister och att personalen är för få för att kunna möta de boendes behov.
–Var tredje vecka, när vi har våra personalmöten, så ropar vi på hjälp.
Samtidigt har flera nya medarbetare börjat på Älvgården. Något som Karin tycker påverkat boendet positivt.
–Det har blivit väldigt mycket bättre, bättre bemötande. Men de boende får fortfarande inte det de behöver, säger hon.
