Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Kan Soini kramas ihjäl?

    Om Sannfinländarna välkomnas i regeringen lär det ske med en baktanke. Men strategin är riskfylld. Istället för att kväva protestpartiet kan Jyrki Katainen bli kungamakare.

    Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

    Underverk. Den allt annat än lågmälde Timo Soini saknar inte ord för vad han (och möjligen också övriga partiarbetare) åstadkommit. Segerruset är förståeligt med tanke på att Sannfinländarna gått upp med 15 procentenheter, till 19 i valet.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Mardröm. Det är nog vad väldigt många finländare tycker sig ha vaknat till, inte ifrån. I förskräckelsen över Sannfinländarnas framgångar får man inte glömma att drygt 80 procent av finska väljare hade helt andra kandidater.

    Det bör vi också betänka när Sannfinländare nu kaxigt kräver att regeringsbildarna skall "respektera valresultatet". Jyrki Katainen, ledare för det största partiet, Samlingspartiet, är på intet sätt skyldig att bjuda in bronsmedaljörerna. Med hänvisning till vilka politiska krav Sannfinländarna gått till val på, skulle han mycket väl kunna rata Timo Soini.

    Det scenariot är dock mindre sannolikt. Samtliga finska partier, utom de Gröna, har redan före valet meddelat att de kan tänka sig att regera tillsammans med Sannfinländarna. Detta upprepade även Svenska Folkpartiets ledare Stefan Wallin i går. Han sade sig utgå från att SFP behövs i regeringen för att "mjuka upp frontlinjen" mot SDP och Sannfinländarna.

    I likhet med de flesta tycks han utgå från att regeringsförhandlingarna kommer att börja mellan de tre största Samlingspartiet (Moderaterna), SDP (Socialdemokraterna) och Sannfinländarna. Den välkända finska samförståndsandan till trots kan sådana förhandlingar mycket snart stöta på patrull.

    Enligt Sannfinländarnas valprogram vill de inkomstanpassa barnbidraget, men öka hemvårdsstödet (vårdnadsbidraget). Sannfinländarna vill slopa skolsvenskan och ersätta det med mer handarbete, gymnastik och andra språk. Vidare vill de skära bort 200 miljoner från EU-medlemsavgifterna och deras stora valfråga har varit att vägrar ställa upp med mer lånegarantier till krisande euroländer. Partiet vill också skära ned biståndet och minska flyktingkvoten.

    Hur mycket av detta Timo Soini är beredd att kompromissa bort är svårt att säga, liksom hur långt övriga partier kan gå dem till mötes. Kohandeln väntas i varje fall pågå länge och ett mål lär vara att gradvis avväpna Sannfinländarna. Exemplet Landsbygdspartiet, som leddes av Soinis lärofader Veikko Vennamo, har visat att det kan gå relativt snabbt att krama ihjäl ett missnöjesparti genom att tvinga det att ta politiskt ansvar.

    Den processen kan leda till att de nya Sannfinländska riksdagsmännen råkar i luven på varandra. Det inre sönderfallet kan bli ett faktum snabbare än man kan tro, trots de lojalitetsförsäkringar partiets representanter sägs ha fått skriva på.

    Å andra sidan finns förstås en risk att spelstrategin slår fel. Populistpartiet kan – genom ett regeringssamarbete – i stället komma uppfattas som salongsfähigt. Men partiets råbarkade nationalistiska kärna bör inte bagatelliseras. Låt oss därför hoppas på att historien upprepar sig och att Sannfinländarnas storhetstid blir lika kort som Landsbygdspartiets eller Ny demokratis.

    GP 19/4-11