Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Kameran bakom mannen

    BOK: Sören Gunnarssons biografi över Victor Hasselblad blir lika mycket göteborgsk företagshistoria som personporträtt.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Till slut blev Victor Hasselblad staty i Göteborg. Ett lika uttrycksfullt minnesmärke har nu satts av Sören Gunnarsson i biografin Victor Hasselblad. Mannen bakom kameran. Ganska snart flyttar dock levnadstecknaren fokus från mannen bakom kameran till kameran bakom mannen. På många sätt är det lika mycket en biografi över Hasselbladskameran, som över dess skapare.
    Delvis är det också en av många berättelser om framväxten av Göteborg som industristad, och över hur borgerskapet organiserade sina liv mellan Särö och Avenyn. Familjen Hasselblad var inte så bra på att hantera sitt. Victors far Karl-Erik Hasselblad, grundaren av bland annat Hasselblads fotografiska AB genomdrev en traumatisk skilsmässa, som för resten av livet kom att leda till fiendskap, särskilt mellan Victor och hans far. Victor Hasselblads ambitiösa fru Erna drev för Victors del på så hårt att fadern till slut kastade ut sonen från firman.
    Nu tvingades han börja på ny kula och öppnade sin första fotobutik på Kungsportsplatsen 1937 och kort därpå ett fotolabb. Redan då hade han umgåtts med tanken på att producera en egen kamera, och den första prototypen togs fram i den verkstad där man reparerade kundkameror i anslutning till labbet.

    Genombrottet kom under andra världskriget, när man fick i uppdrag av flygvapnet att ta fram en kamera för flygspaning. Sedan dog fadern och släkten kastades på nytt ut i konflikter, denna gång om arvet. Här utspelas en segrarens historia, så som det sannolikt kunde gå till i Göteborg. Victor Hasselblad får veta att Skandinaviska banken försöker ta över familjeföretaget och det enda han kan göra för att förhindra saken är att lägga upp en och en halv miljon kronor inom två timmar. På Södra Hamngatan stöter han på Herbert Jacobsson, gift med Karin, från Broströmsfamiljen, som undrar varför han ser så moloken ut. "Det ska vi väl kunna ordna", säger Jacobsson, och ber sin fru låna ut summan, vilket hon gör utan att blinka, med förbehållet att firman måste stanna i familjen. Betalning erlades ett par minuter innan optionstiden gått ut, och företaget räddades.
    Genom affären kom Hasselblad också över den eftertraktade Kodakagenturen, vilket skapade de kontakter i USA som var nödvändiga för den fortsatta utvecklingen. Man kunde introducera färgfilmen i Sverige och på hemmaplan blev den första Saab-bilens designer Sixten Sason inkopplad på första kameran. Hans betydelse för hela kamerans design anser Gunnarsson vara överdriven, då Sason kom in i slutskedet, men han medger att kamerans speciella strömlinjeformning ändå är en av Sasons specialiteter. Lika viktiga, om inte viktigare, för slutprodukten var Einar Cronholm och Percy Svensson.

    Strategin var att lansera kameran i USA, vilket också lyckades. De första åren mellan 1949 och 1951 var dock kaotiska, när man misslyckades med i stort sett allt, från att hålla leveranserna, till att ge kameran en god kvalitet. Det var fel på alla de första kamerorna, vilket förstås skapade badwill.
    Här kommer Hasselblads unika roll som företagsledare in. Genom sitt eget dokumenterade fotointresse fick han god kontakt med skickliga amerikanska fotografer, som Anselm Adams. Adams var testpilot under många år och levererade en lång rad omistliga synpunkter för utformningen av kamera och prestanda. Efter hand följde flera svenska fotografer, som Lennart Nilsson och Åke Wintzell.
    Höjdpunkten på karriären inföll under slutet av sextiotalet, när Kodak köpte upp firman och Hasselbladkamerorna tog de första bilderna på jorden från de amerikanska månraketerna. De första bilderna från månen togs med en hasselbladare med ett nytt Zeissobjektiv. Högre gick det inte att komma.
    Inga träd växer upp i himlen. När parets trotjänare Harry Janson, enligt Ernas instruktioner, stod ute på Råö på Onsala och eldade upp deras kläder, och slog sönder vinkällarens flaskor kommer jag att tänka på ett citat av Karen Blixen i bokens inledning: "Tiden tar så mycket ifrån oss. Och till sist allting."